svärd och fiende vara fjärran ifrån dem! 24 Men om krig först hotar Rom eller någon av dess bundsförvanter inom hela dess välde, 25 så skall det judiska folket, alltefter som omständigheterna kräva av dem, av uppriktigt hjärta komma dem till hjälp i striden; 26 och åt krigsfolket skola romarna icke behöva vare sig giva eller tillhandahålla livsmedel, vapen, penningar eller skepp, annat än om de själva så finna för gott. Och det judiska folket skall uppfylla dessa sina förpliktelser, utan att taga någon ersättning. 27 Och på samma sätt: om det judiska folket först råkar ut för krig, så skola romarna med villigt sinne komma dem till hjälp i striden, alltefter som omständigheterna kräva av dem; 28 och åt hjälphären skall man icke behöva giva livsmedel, vapen, penningar eller skepp, annat än om romarna så finna för gott. Och de skola uppfylla dessa förpliktelser, och det utan svek. 29 I enlighet med dessa bestämmelser hava romarna träffat avtal med det judiska folket. 30 Men om härefter endera parten önskar lägga något till eller taga något ifrån dessa bestämmelser, så skola de få göra detta efter sitt eget behag; och vad de sålunda tillägga eller borttaga, det skall hava gällande kraft.
31 Vad åter angår det onda som konung Demetrius tillfogar eder, så hava vi skrivit ett brev till honom, av följande innehåll: ’Varför har du lagt ett så tungt ok på våra vänner och bundsförvanter judarna? 32 Om de nu ytterligare komma och anföra klagomål mot dig, så skola vi skaffa dem rätt och föra krig mot dig både till lands och vatten.’»
9 KAPITLET.
1 När Demetrius fick höra att Nikanor och hans här hade fallit i striden, sände han ånyo, för andra gången, Backides och Alcimus till Judeen, med högra flygeln av sin här. 2 Och de slogo in på vägen till Galgala och lägrade sig gent emot Mesalot i Arbela och intogo staden och anställde en stor manspillan. 3 I första månaden av år 152 lägrade de sig framför Jerusalem; 4 sedan bröto de upp därifrån och tågade till Berea, med tjugu tusen man fotfolk och två tusen ryttare.
5 Judas låg nu lägrad i Elasa med tre tusen man utvalt manskap. 6 Men när dessa sågo att den fientliga hären var så stor, blevo de högeligen förskräckta; och många gåvo sig bort ifrån lägret, så att slutligen icke mer än åtta hundra man funnos kvar av dem. 7 Då nu Judas såg att hans här hade givit sig av, men på samma gång förstod att strid var oundviklig, blev han mycket illa till mods över att han icke hade tid nog till att samla sitt folk. 8 Och i sin förtvivlan sade han till dem som hade stannat kvar: »Låt oss bryta upp och draga fram mot våra motståndare; måhända
