kom alltså till Jerusalem; och när han fick se Simons härlighet och bordet med guld- och silverkärl och hans talrika uppvaktning, blev han häpen. Han framförde nu till honom konungens budskap. 33 Då svarade Simon honom och sade: »Vi hava varken tagit andras land eller tillägnat oss andras egendom, utan allenast våra fäders arvedel, som våra fiender vid lägligt tillfälle mot all rätt hava bemäktigat sig. 34 Men eftersom tillfället nu är gynnsamt för oss, hålla vi fast vid våra fäders arvedel. 35 Vad angår Joppe och Gasara, som du fordrar igen, så hava dessa tillfogat vårt folk och vårt land stor skada. För dem vilja vi likväl giva ett hundra talenter.» Men Atenobius svarade honom icke ett ord, 36 utan vände i vrede tillbaka till konungen och förtäljde för honom om Simons svar och om hans härlighet och om allt vad han hade sett. Då upptändes konungen av mycket stor vrede.
37 Men Tryfon gick ombord på ett skepp och flydde till Ortosia. 38 Då satte konungen Cendebeus till befälhavare över havskusten och lämnade honom fotfolk och ryttare. 39 Och han bjöd honom att lägra sig invid Judeen och bjöd honom likaledes att befästa Cedron och förstärka dess portar och att strida mot judarna. Men konungen själv förföljde Tryfon. 40 Så drog då Cendebeus till Jamnia och begynte att oroa judarna och göra infall i Judeen och taga fångar och anställa blodbad bland folket. 41 Och han befäste Cedron och förlade där ryttare och fotfolk, sorn skulle draga ut på strövtåg på vägarna i Judeen, såsom konungen hade befallt honom.
7. 1 Mack. 10:31. 13:33. /9.1Mack. 11:42. /15.1Mack. 12:16. 14:24. /17. 1 Mack. 8:17f. /28 Se Vän i Ordförkl.
16 KAPITLET.
1 Men Johannes begav sig upp från Gasara och berättade för sin fader Simon vad Cende-beus förövade. 2 Då kallade Simon sina båda äldsta söner, Judas och Johannes, till sig och sade till dem: »Jag och mina bröder och min faders hus hava fört Israels strider allt ifrån vår ungdom ända till denna dag, och det har lyckats att under vår ledning rädda Israel många gånger. 3 Men nu är jag gammal, och I ären genom himmelens nåd i eder bästa ålder. Så träden då i mitt och min broders ställe, och dragen ut och striden för vårt folk. Och må himmelens bistånd vara med eder.» 4 Han utvalde därefter från landet tjugu tusen stridbara män, så ock ryttare; och de drogo mot Gendebeus och stannade över natten i Modein. 5 Men bittida om morgonen bröto de upp och tågade ut på slätten. Då kom en stor här emot dem, fotfolk och ryttare; och en bäck skilde härarna åt. 6 Johannes och hans folk lägrade sig nu mitt emot fienderna. Men när han såg att folket skydde för att gå över bäcken, gick han själv först över; och då männen sågo honom göra så, gingo också de över,
