Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
Mackabéerboken2 Mack. 7:2.
221

bekanta med den gamle mannen, förde de honom avsides och uppmanade honom att låta skaffa dit kött som han hade lov till att förtära, och som han själv hade tillrett, men låtsa, som om han åte av det offerkött som konungen hade påbjudit. 22 Om han så gjorde, skulle han bliva befriad från dödsstraffet och tack vare den gamla vänskapen med dem få röna detta prov på välvilja. 23 Men han fattade nu ett ädelt beslut, ett sådant som hövdes hans år, och den värdighet som var förenad med hans höga ålder, och de grå hår som han hade vunnit med ära, och hans rättsinniga vandel allt ifrån ungdomen, ja, än mer, ett sådant som överensstämde med den heliga, av Gud inrättade lagordningen. I det han begärde att utan dröjsmål bliva sänd till dödsriket, förklarade han öppet: 24 »Det vore ju icke värdigt en ålder, sådan som min, att hyckla och därigenom komma många av de unga att tro att den nittioårige Eleasar hade övergått till hedendomen. 25 På det sättet skulle jag ju föra också dem på avvägar genom mitt hyckleri och draga skam och vanära över mina grå hår, allenast för att ännu få leva en helt kort och obetydlig tid. 26 Ty om jag än för tillfället undslipper det straff som människor utkräva, så skall jag dock varken såsom levande eller såsom död kunna fly undan den Allsmäktiges hand. 27 Därför vill jag nu modigt skiljas ifrån livet och så visa mig värdig min höga ålder 28 och lämna de unga ett ädelt föredöme huru man bör villigt och med ädelt mod gå en skön död till mötes för den höga och heliga lagen.» Han fick icke säga mer, förrän han strax släpades till pinbänken, 29 i det att de som förde honom bort nu förändrade sin kort förut visade välvilja till ovilja, eftersom de ansågo de ord som han nyss hade uttalat vittna om vanvett. 30 Då han nu var nära att uppgiva andan under slagen, drog han en djup suck och sade: »Herren, som äger den heliga kunskapen, han vet väl, att fastän jag kunde bliva befriad från dödsstraffet, jag genom gisselslagen utstår grymma kval i min kropp, men att jag i min själ med glädje lider detta, därför att jag fruktar honom.» 31 På detta sätt slutade alltså denne man sina dagar och efterlämnade så i sin död ett föredöme i ädelt mod och ett minnesvärt exempel på manlig dygd, icke allenast åt de unga, utan ock åt den stora hopen av sitt folk.

1.1Mack. 1:44f. /2. Dan. 11:31. 1Mack. 1:54. /4. Ps. 74:4. /10.1Mack. 1:60f. /11.1Mack. 2:32f. 2Mack. 5:22. 12.Judit 8:27. Vish. 11:10. 12:22. 1 Kor. 11:32. Hebr. 12:7. /14.1Mos. 15:16. Dan. 8:23. 1Tess. 2:16. /16. Job 5:17. Ords. 3:11f. Jes. 54:7. Klag. 3:22. /18. 5Mos. 14:8. /26. Vish. 16:15. Matt. 10:28. Hebr. 10:31.

7 KAPITLET.

Sju bröder och deras moder pinas till döds för sin vägran att bryta lagens föreskrifter.

1 Det hände sig ock att sju bröder, tillika med deras moder, blevo gripna, och att konungen genom misshandling med gissel och remmar sökte tvinga dem att smaka av det förbjudna svinköttet. 2 Men en