Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
2 Mack. 7:3.Andra
222

av dem tog i allas namn till orda och sade: »Vad vill du fråga oss om, och vad vill du få veta av oss? Vi äro ju redo att dö, hellre än att vi skulle överträda våra fäders lag.» 3 Då blev konungen upptänd av vrede och gav befallning om att låta hetta upp pannor och kittlar. 4 Sedan man nu ofördröjligen hade gjort detta, befallde han att man skulle skära av tungan på den som hade fört ordet och draga av honom huvudsvålen och lemlästa honom, medan hans bröder och modern sågo på. 5 Och när han var helt och hållet stympad, blev han, medan han ännu var vid liv, på konungens befallning buren till elden och stekt i en panna. Då nu oset från pannan spridde sig vida omkring, manade de övriga, tillika med modern, varandra att med ädelt mod lida döden; de sade: 6 »Herren Gud ser till detta, och han skall förvisso förbarma sig över oss, såsom Moses gav till känna i den sång i vilken han öppet vittnade mot folket, när han sade:

'Och över sina tjänare skall han förbarma sig'»

7 Då nu den förste på detta sätt hade gått hädan, förde de fram den andre för att likaledes skymfligt pinas. Och sedan de hade flått av honom huvudsvålen med håret, frågade de honom: »Vill du äta, förrän din kropp styckas sönder, lem för lem?» 8 Men han svarade på sina fäders tungomål och sade: »Nej, det vill jag icke.» Fördenskull fick också denne undergå den återstående misshandlingen, han likasom den förste. 9 Men då han var nära att uppgiva andan, sade han: »Du niding, du tager oss väl bort ifrån detta livet, men hela världens konung skall låta oss, som hava dött till försvar för hans lag, uppstå till ett nytt, ett evigt liv.»

10 Efter honom blev den tredje skymfligt pinad, och när han så blev befalld, räckte han strax ut sin tunga och sträckte likaledes oförfärat fram händerna 11 och sade med ädelt mod: »Från himmelen har jag fått dessa lemmar, och för Hans lags skull räknar jag dem för ringa, och av Honom hoppas jag att en gång få dem tillbaka igen.» 12 Nu måste konungen själv och hans män häpna över ynglingens mod och förundra sig över huru han aktade kvalen för intet.

13 Sedan också denne hade skilts hädan, misshandlade och pinade de den fjärde på samma sätt. 14 Och då han var nära att dö, sade han så: »Det är en stor tröst, när man måste dö för människohand, att då få hysa det av Gud ingivna hoppet att genom honom få uppstå igen. Men för dig skall det icke finnas någon uppståndelse till liv.»

15 Omedelbart därefter förde de fram den femte och misshandlade honom. 16 Men han såg på konungen och sade: »Eftersom du har makt bland människor, gör du, fastän du är dödlig, vad du vill. Mena dock icke att vårt folk är övergivet av Gud. 17 Fortsätt du blott, så skall du få skåda hans stora makt, huru han skall plåga dig och dina efterkommande.»