Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
Mackabéerboken2 Mack. 7:30.
223

18 Efter honom förde de fram den sjätte, och när han höll på att dö, sade han: »Bedrag icke fåfängt dig själv. Ty det är genom vårt eget förvållande som vi måste lida detta, eftersom vi hava syndat mot vår Gud. Det är därför som dessa förundransvärda hemsökelser hava drabbat oss; 19 men tro icke att du själv skall undgå ditt straff, du som har företagit dig att strida mot Gud.»

20 Men i all synnerhet visade sig modern beundransvärd och förtjänt av ett gott eftermäle. Ty fastän hon under en enda dag fick se sju söner berövas livet, uthärdade hon det dock med modigt sinne, därför att hon hade sitt hopp till Herren. 21 Var och en av dem uppmuntrade hon på fädernas tungomål, i det hon själv var uppfylld av ett ädelt tänkesätt och styrkte sitt kvinnliga hjärta genom manligt mod. Hon sade till dem: 22 »Jag vet icke på vad sätt I haven blivit till i mitt sköte; det är ju icke jag som har skänkt eder ande och liv eller i sin rätta ordning sammanfogat grundämnena i vars och ens kropp. 23 Så skall då ock förvisso världens skapare, han som har danat människan och frambragt alla varelser, så att de hava blivit till, i sin barmhärtighet en gång giva eder anden och livet tillbaka, så visst som I nu räknen eder själva ringa för hans lags skull.»

24 Antiokus trodde visserligen att hon föraktade honom, och misstänkte att hon förde smädligt tal. Men eftersom den yngste ännu återstod, sökte han icke endast övertala honom med vänliga ord, utan gav honom också på samma gång edlig försäkran om att han skulle göra honom rik och lycklig, så ock upptaga honom bland sina vänner och anförtro honom ämbeten, om han allenast ville övergiva sina fäders lag. 25 Men då ynglingen icke alls aktade härpå, lät konungen kalla till sig modern och uppmanade henne att giva sin unge son ett råd som ledde till dennes räddning. 26 På hans enträgna uppmaningar åtog hon sig slutligen att söka övertala sin son. 27 Hon lutade sig nu fram mot honom, och i det hon drev gäck med den grymme tyrannen, talade hon på fädernas tungomål sålunda: »Min son, hav förbarmande med mig, som i nio månader har burit dig under mitt hjärta och i tre år har givit dig di, och som under trogen omvårdnad har fostrat dig och lett dig ända till den ålder du nu har. 28 Jag beder dig, mitt barn, lyft upp dina ögon och se på himmelen och jorden, och betrakta allt som finnes där, och betänk att Gud icke har gjort detta av något som fanns förut, och att människan bliver till på samma sätt. 29 Så frukta nu icke för denne bödel, utan visa dig värdig dina bröder, och lid villigt döden, på det att jag genom Guds barmhärtighet må få dig igen tillsammans med dina bröder.»

30 Innan hon ännu hade slutat att tala, sade ynglingen: »Vad vänten I på? Jag vill icke hörsamma konungens bud, utan jag lyssnar till budet i den lag som genom Moses blev given åt