Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
2 Mack. 14:39Andra
242

judendom och med all ståndaktighet vågat liv och blod för judendomen. 39 Då Nikanor nu ville öppet visa huru häftigt han hatade judarna, sände han över fem hundra krigsmän åstad för att gripa honom. 40 Genom att låta gripa denne trodde han sig nämligen tillfoga dem en svår olycka. 41 Men då skaran var nära att intaga tornet och de redan stormade gårdsporten och ropade att man skulle skaffa eld, så att de kunde antända dörrarna, tog Rasis, när han såg sig omringad på alla sidor, sitt svärd och riktade det mot sig själv. 42 Ty han ville hellre dö en ädel död än falla i uslingarnas händer och bliva misshandlad på ett sätt som var hans ädla sinnelag ovärdigt. 43 Men när han i sin heta iver icke träffade rätt med stöten och hopen redan trängde in genom dörrarna, sprang han oförskräckt upp på muren och kastade sig med manligt mod utför, mitt in bland hopen. 44 Då nu denna hastigt vek undan, så att ett mellanrum uppstod, störtade han ned mitt på den tomma platsen. 45 Men ännu vid liv och gripen av vild upphetsning, reste han sig upp, och fastän blodet flöt i strömmar och han var så svårt sårad, ilade han mitt igenom hopen och ställde sig uppe på en brant klippa. 46 Och när han redan var helt och hållet förblödd, slet han ut sina inälvor och fattade dem med båda händerna och slungade dem mot hopen. Och sedan han hade anropat honom som råder över liv och ande att han en gång ville giva honom dem tillbaka, slutade han på detta sätt sina dagar.

1. 1 Mack. 7:1f. /3. 1 Mack. 7:5f. 8. 1Mack. 2:42. /11. Se Vän i Ordförkl. /12.1Mack. 7:26. 2Mack. 8:9. /13.1Mack. 7:9. /15.5Mos. 28:9. Sak. 2:12. Syr. 24:12. /31. 1Mack. 7:31f. /33. 2Mack. 6:7. /34.1Mack. 7:36f. 2Mack. 3:15. /37. Matt. 23:9. Se Fader i Ordförkl. /42. 1 Sam. 31:4. /46. 2Mack. 7:11.

15 KAPITLET.

Nikanors nederlag och död. Slutord.

1 Men när Nikanor fick underrättelse om att Judas och hans män befunno sig i Samariens landsändar, beslöt han att angripa dem på vilodagen, då det kunde ske utan fara. 2 Då sade de judar som av nödtvång följde honom: »Förgör dem icke så grymt och omänskligt, utan visa den dag ära, som av den Allseende har blivit hedrad med större helighet än andra dagar.» 3 Han, den store uslingen, frågade då: »Finnes det i himmelen en härskare som har bjudit att hålla sabbatsdagen?» 4 Och när de förklarade: »Ja, det är den levande Herren själv, härskaren i himmelen, som har befallt att man skall fira den sjunde dagen», 5 sade den andre: »Men jag är en härskare på jorden, och jag bjuder eder att gripa till vapen och utföra konungens uppdrag.» Dock förmådde han icke utföra sitt skändliga beslut.

6 Och Nikanor förhävde sig i stort högmod och hade föresatt sig att uppresa en minnesstod åt sig såsom segrare över Judas och hans här. 7 Men Mackabeus upphörde icke att med all