Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
Tillägg till EsterTill. t. Est. 1:13.
245


befinnes vara väl och skickligt avfattad, så överensstämmer detta med min egen önskan; om den däremot är svagt och medelmåttigt avfattad, så har jag dock gjort så gott som jag förmådde. 39 Det är ju så, att det bjuder emot att dricka enbart vin eller enbart vatten, medan vin, blandat med vatten, är välsmakande och skänker en behaglig njutning. På samma sätt förnöjer en väl utförd skildring deras öron, som få skriften i sina händer.

Och härmed vill jag nu sluta.

2.2Mos. 20:10. /12.2Mack. 3:1. 21.2Krön. 14:11. 1Mack. 3:18f. 22.2Kon.19:35. 1Mack. 7:41f. 2Mack. 8:19. /23.2Mack. 11:6. /30.1Mack. 7:47. /32. 2Mack. 14:33. /35. Judit 14:1. /36.Est. 9:21. 1Mack. 7:49.


TILLÄGG TILL ESTER

1.

Inledning till Esters bok: Mardokeus har en dröm; han röjer en sammansvärjning. Haman uppgör onda anslag.

1 I den store konungen Artaxerxes' andra regeringsår, på första dagen i månaden Nisan, hände sig att Mardokeus, son till Jairus, son till Semias, son till Kiseas, av Benjamins stam, hade en dröm. 2 Han var en jude, som bodde i staden Susa, en stor man; och han gjorde tjänst i konungens palats. 3 Och han tillhörde den skara som Nebukadnessar, konungen i Babylonien, hade såsom fångar fört bort ifrån Jerusalem tillsammans med Jekonias, konungen i Judeen. 4 Detta var hans dröm: Det blev dunder och larm, tordön och jordbävning och förvirring på jorden. 5 Och se, två stora drakar kommo fram, båda redo till kamp. Och de upphävde ett stort skri, 6 och vid deras skri gjorde sig alla folk redo till strid, för att strida mot ett folk av rättfärdiga. 7 Och se, det blev en dag av mörker och töcken, det blev nöd och trångmål, plåga och stor förvirring på jorden. 8 Och hela det rättfärdiga folket greps av förskräckelse, i det att de fruktade för den olycka som hotade dem; och de gjorde sig beredda på att förgås. 9 Och de ropade till Gud; och av deras ropande uppstod, likasom av en liten källa, en stor flod, ett väldigt vatten. 10 Och det blev ljust, och solen gick upp. Och de ringa blevo upphöjda, och de uppslukade de högt ansedda.

11 När Mardokeus vaknade, efter det att han hade haft denna dröm och så fått se vad Gud hade beslutit att göra, bevarade han den i sitt hjärta. Och ända till dess det blev natt, bemödade han sig på allt sätt om att förstå den.

12 Och Mardokeus gick till vila i palatset tillsammans med Gabata och Tarra, de två av konungens hovmän, som höllo vakt i palatset. 13 Då fick han höra deras anslag och utrönte vad de buro i sinnet och fick