Sida:De apokryfiska böckerna (1921).djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ned i dödsriket på våldsamt sätt och sålunda för framtiden aldrig mer störa ordningen och lugnet i riket.»

1.Est. 1:1. 8:9. /4.Est. 3:8. /6. Se Fader i Ordförkl.

3.

Tillägg tlll Ester 4:17: Mardokeus' bön om förskoning för sitt folk.

1 Och Mardokeus bad till Herren, i det att han tänkte på alla Herrens gärningar; 2 han sade:

»Herre, Herre, du konung som råder över alla, eftersom ju hela världen lyder under din makt och ingen finnes, som kan motsätta sig dig, när du vill frälsa Israel! 3Du har ju skapat himmel och jord och allt underbart som finnes på jorden, 4 och du är herre över alla, och ingen finnes, som kan göra motstånd mot dig, som är Herren. 5 Du känner allt; du vet, Herre, att det icke är av förhävelse eller övermod eller månhet om egen ära som jag har vägrat att falla ned för den övermodige Haman, 6 ty jag skulle gärna kyssa hans fotsulor, om jag därmed kunde rädda Israel. 7 Nej, jag har handlat så för att icke sätta en människas ära över Guds ära. Jag vill icke falla ned för någon annan än för dig, min Herre; och det är icke av övermod som jag handlar så. 8 Och nu, Herre, vår konung, du Abrahams Gud, skona ditt folk; ty våra fiender hava vänt sina blickar mot oss i avsikt att fördärva oss, och de hava fattats av begär att tillintetgöra din urgamla arvedel. 9 Försmå icke din arvedel, den som du förlossade åt dig ur Egyptens land. 10 Hör min bön, och misskunda dig över din arvslott, och vänd vår sorg i festglädje, så att vi få leva och lovsjunga ditt namn, o Herre; och låt icke deras mun förstummas, vilka prisa dig.»

11 Och hela Israel ropade med all makt; ty de sågo döden för sina ögon.

3.Neh. 9:5f. /4.Vish. 12:14. /5.Est. 3:2. /9.5Mos. 9:26. Judit 8:20.

4.

Ytterligare ett tillägg till Ester 4:17: Esters bön om räddning för sitt folk och om bistånd i sitt eget företag.

1 Och drottning Ester tog sin tillflykt till Herren, då hon nu var gripen av dödsångest. 2 Hon lade av sin praktklädnad och satte på sig lidandets och sorgens kläder; och i stället för de dyrbara välluktande salvorna öste hon aska och Orenlighet på sitt huvud. Och hon späkte hårt sin kropp; och vart ställe på den, där hon plägade bära sina prydnader i glädjens stunder, lät hon nu övertäckas av sitt böljande hår. 3 Och hon bad till Herren, Israels Gud, och sade:

»Min Herre, vår konung, du allena är Gud. Hjälp mig, som är allena och icke har någon annan hjälpare än dig. 4 Ty jag hotas av en överhängande fara. 5 Allt ifrån min tidigaste barndom har jag i min fädernestam hört omtalas huru du, Herre, har uttagit Israel bland alla de övriga folken, såsom ock våra fäder bland alla deras förfäder, till en evärdlig arvedel och gjort med dem allt vad du har lovat dem. 6 Men nu hava