Handfyllning (2 Mos. 23:41. Syr. 45:15). Invigning till prästämbetet. Anledningen till uttrycket ses av 2 Mos. 29:23 f. Såsom en religiös invigningsceremoni omtalas ock handpåläggning (4 Mos. 27:18. Apg. 13:3. 1 Tim. 4:14).
Harpa. Står i Gamla test. för kinnór, i Apokryfiska böckerna och Nya test. för kitára, såsom beteckning för ett stränginstrument, troligen utan resonansbotten, och betydligt mindre än vår harpa. Kunde av den spelande bäras på armen och alltså användas jämväl under gång (1 Mos. 31:27).
Havet. Står stundom, alltefter sammanhanget, såsom beteckning för Döda havet (Hes. 47:8), Nilen (Jes. 19:5), Eufrat (Jer. 51:36).
Helgedom och Tempel. Av dessa uttryck användes i 1917 års översättning tempel till att beteckna det egentliga templet, den byggnad där arken, skådebrödsbordet och de övriga heligaste föremålen förvarades, under det att helgedom nyttjas om hela tempelområdet med förgårdar osv. Både i den hebreiska och i den grekiska delen av vår bibel skiljas dessa begrepp genom olika ord.
Helig. Står icke blott om Gud i hans upphöjdhet över allt jordiskt och mänskligt, utan ock om sådant som på något sätt står i förbindelse med Gud och är avsöndrat från det som är jordiskt och syndigt. Därför kan ock ordet, i synnerhet i Gamla test., ofta användas om rent yttre ting (se t. ex. lagarna i 3 Mos.; vidare 1 Sam. 21:4 f. osv.). Heligheten framställes ej sällan såsom innebärande farlighet för dem som själva icke äro heliga (se 2 Mos. 19:12 f. 4 Mos. 4:15. 2 Sam. 6:6 f.; jfr ock Jes. 65:5). Att bliva helig kan ock stundom (2 Mos. 29:37. 30:29) betyda detsamma som hemfalla åt tillspillogivning (se detta ord). — När Paulus i sina brev talar om de heliga, tänker han på den kristna församlingens medlemmar företrädesvis såsom uttagna ur den forna judiska eller hedniska omgivningen och överlämnade åt Gud, icke på deras sinnesbeskaffenhet. — Om det heliga och det allraheligaste såsom benämningar på skilda rum i tabernaklet och templet upplysa 2 Mos. 26:33. 1 Kon. 6:16. Hebr. 9:2 f. — Högheligt (2 Mos. 29:37) är det som besitter högsta grad av helighet. — Se vidare under Änglar.
Heloffer. Se Brännoffer.
Herren motsvarar i Gamla test. två olika hebreiska ord. Det ena är adonaí, egentligen min herre, av det vanliga, också om människor använda adón, herre, det andra är ett egennamn för Israels Gud, vilket ursprungligen sannolikt uttalades Jahvé, men i nyare tid har kommit att hos de kristna (med andra vokaler) uttalas Jehova. När Herren motsvarar Jahvé i grundtexten, skrives ordet lämpligen, såsom redan i 1541 års bibel, HERREN. Förbindelsen »Herren HERREN» är sålunda detsamma som Herren Jahve (Jehova). För judarna blev detta namn så heligt att de till slut icke ens vågade uttala det. I Gamla test:s skrivna text fingo namnets konsonanter visserligen stå kvar, men i stället sade man adonaí. Stundom använde man i stället för gudsnamnet helt andra ord, t. ex. himmelen (Dan. 4:23. 1 Mack. 4:24; jfr Luk. 15:18) eller Namnet (3 Mos. 24:11, 16) eller blott Han (1 Mack. 2:61). I sistnämnda skrift undvikes alldeles nämnandet av Guds namn. Likaså i Esters bok; märk särskilt Est. 4:14, där från något annat håll betyder från Herren. — Herrens ängel se under Änglar.
Himmel. Om himmelen i st. f. Herren se Herren. Om himmelens härskaror se Sebaot och Änglar. Israeliterna antogo tillvaron av flera himlar ovanför varandra. Till denna föreställning anknyta sig Paulus’ ord i 2 Kor. 12:2, att han hade blivit uppryckt ända till tredje himmelen.
Hjärtat var för israeliterna icke blott känslornas, utan ock förståndets och tankens säte; se t. ex. 2 Mos. 31:6. Matt. 9:4.
Horn. Stundom såsom sinnebild av makt, t. ex. 1 Kon. 22:11. Ps. 132:17. Jer. 48:25. Am. 6:13. Syr. 49:5. Upphöja någons horn (1 Sam. 2:10. Syr. 47:5), göra mäktig. Upphöja sitt horn (Ps. 75:5 f.), vara övermodig. Orden »som har upprättat åt oss ett frälsningens horn» (Luk. 1:69), ävensom motsvarande uttryck i Ps. 18:3 (2 Sam. 22:3), åsyfta väl ursprungligen brännoffersaltarets horn, vilka åt den som fattade i något av dem gåvo skydd mot förföljare (2 Mos. 27:2. 1 Kon. 1:50).
Huvud. Skaka huvudet åt (eller mot eller efter) någon (2 Kon. 19:21. Job 16:4. Ps. 22:8. Klag. 2:15. Syr. 12:18. Matt. 27:39), uttryck för hån eller skadeglädje.
Judeen. Står i Nya test. oftast såsom beteckning för landskapet Judeen, som i stort sett omfattade södra delen av Palestina väster om Jordans nedre lopp och Döda havet. På några ställen särskilt i Luk. och Apg., och på talrika ställen i de apokryfiska böckerna, användes namnet, enligt grekiskt-romerskt språkbruk, såsom beteckning för hela Palestina; så är t. ex. fallet i Luk. 1:5. 23:5 osv.
Jupiter [Júpiter] (2 Mack. 6:2. Apg. 14:12). Namn på romarnas främste gud. Av grekerna kallades han Zeus.
Kastskovel (Jes. 30:24. Matt. 3:12). Beteckning för det redskap med vilket den uttröskade, men ännu med den sönderkrossade halmen blandade säden på den öppna tröskplatsen kastades i luften, för att genom vinden rensas från agnar och halm. Kasta med kastskovel bildligt om prövning genom hemsökelser (Jer. 15:7) och om utskiljandet av de onda människorna från de goda vid domen (Matt. 3:12).
Kerub [kerúb]. Benämning på ett övernaturligt väsen, vars gestalt i Hes. 1 och 10 (jfr Upp. 4:6 f.) skildras såsom
