att undanskaffa alla genom slitning eller på annat sätt skadade handskrifter, för att hindra att de utsattes för vanvård. — Vi hava emellertid kvar tidiga översättningar av Gamla test:s skrifter, gjorda redan under den förkristna tiden, och vi kunna genom dem se huru texten då förelåg. Äldst bland dessa översättningar är en grekisk, den s. k. Septuaginta (»de sjuttio uttolkarnas»). När i Nya test. utsagor av gammaltestamentliga författare upprepas, äro de oftast anförda efter Septuaginta, icke omedelbart översatta från grundtexten. Då Septuaginta ej sällan var mindre ordagrann, stundom också hade en något annan hebreisk text än den vi hava att utgå ifrån, är det naturligt att citat ur Gamla test. i Nya test. ej alltid i den svenska översättningen kunna på båda ställena hava samma lydelse. Vid ordagrann överensstämmelse fäste man under den bibliska tiden ej så stort avseende. Bevis härför finner man också, om man jämför parallelltexter i Gamla test. med varandra, t. ex. Ps. 18 med 2 Sam. 22, Jer. 52 med 2 Kon. 24:18 f. osv.
Den föreliggande svenska översättningen går naturligtvis ut från den hebreiska grundtexten och följer, så troget som möjligt, denna text i den form som judiska skriftlärde under århundradena närmast Kristi födelse höllo för den riktiga. Denna form är så enhetlig och fast, att den text från vilken Luther gjorde sin översättning kan sägas nära nog sammanfalla med den som nu har följts. Den enda anmärkningsvärda olikheten är att tre verser, Jos. 21:36, 37 och Neh. 7:68, som Luther upptog, nu, enligt de bästa handskrifterna, hava måst uteslutas. Verserna hava emellertid icke därför försvunnit ur vår bibel: de två förstnämnda återfinnas i 1 Krön. 6:78 f., den sistnämnda Esr. 2:66.
Om detta oaktat 1917 års översättning på icke få ställen rätt mycket skiljer sig från vår gamla kyrkobibel av år 1703 (»Karl XII:s bibel»), som nära ansluter sig till Gustav I:s bibel, 1541, vilken i sin ordning troget följer Luthers tolkning, så är skälet det att vår tid har ojämförligt bättre medel till att förstå en hebreisk text, än man ägde på 1500-talet.
Den ordning i vilken de gammaltestamentliga skrifterna stå i vår bibel härrör från Septuaginta och den latinska översättningen, »Versio vulgata». De äro där ordnade efter innehållet: först de berättande böckerna, sedan de poetiska och undervisande, sist de profetiska. I den hebreiska bibeln är böckernas ordning mer beroende på historiska förhållanden. Först står, likasom hos oss, »Lagen», Moseböckerna, därför att dessa tidigast kommo att gälla såsom heliga skrifter; därefter följa »Profeterna», till vilka räknas icke blott de skrifter vi kalla profetiska (Daniel dock undantagen), utan också Josua, Domarboken, Samuelsböckerna och Konungaböckerna. Först längre fram, sedan också dessa skrifter hade tillvunnit sig anseende såsom heliga, blevo Gamla test:s återstående böcker efter hand samlade och likställda med de båda äldre samlingarna, och betecknades då med det något obestämda namnet »Skrifterna». I Nya test. sammanfattas stundom Gamla test:s heliga böcker under benämningen »lagen och profeterna», en benämning som väl härrör från en tid då »Skrifterna» ännu icke hade tillvunnit sig fullt erkännande såsom kanoniska.
Vår nuvarande kapitelindelning i bibeln är från 1200-talet, versnumreringen[1] från 1500-talet.
Grav. Gravarna höggos i Palestina ofta ut i klipphällar och bergväggar, antingen så, att man där beredde plats för allenast ett enda lik, eller så, att man i berget urholkade hela kamrar med gravplatser för flera lik (Jes. 22:16. Matt. 27:60. Joh. 11:38). Om det sistnämnda slaget är det fråga Matt. 8:28 f. och parallellställen. Till sådana gravkamrar kunde också naturliga grottor begagnas (1 Mos. 23:9). En gång om året plägade judarna bestryka bergväggen invid gravarna med vit färg, för att utmärka platsen och på samma gång giva den ett prydligt utseende (Matt. 23:27). Stundom uppfördes på gravplatserna praktfulla byggnader (1 Mack. 13:27 f. Matt. 23:29). — Det gammaltestamentliga uttrycket samlas till sina fäder beror på seden att begrava i familjegravar.
Halleluja [hallelujá] (Ps. 104:35. 135:1, 21). Egentligen hallelú Jah, »loven Herren!» (Jah är här en förkortad form för Jahvé). Ofta såsom begynnelse- eller slutord i lovsånger.
Han. Se Herren.
Hand. Förekommer i flera för oss främmande förbindelser. Israeliterna drogo ut ur Egypten med upplyft hand (2 Mos. 14:8), i öppet trots. Gud lovar något med upplyft hand (2 Mos. 6:8. 4 Mos. 14:30. Neh. 9:15), med edlig försäkran. Begå synd med upplyft hand (4 Mos. 15:30), uppsåtligen. Lägga handen på munnen (Job 21:5. Ords. 30:32. Vish. 8:12. Syr. 5:12), pålägga sig tystnad, förstummas. Taga (bära) sin själ i sin hand (Dom. 12:3. 1 Sam. 19:5. 28:21. Job 13:14. Ps. 119:109), trotsa faran, sätta sitt liv på spel. Herrens hand kom över honom (Jes. 8:11. Hes. 1:3), han fattades av profetisk hänryckning. Klappa i händerna, slå ihop (tillsammans) händerna, stundom uttryck för hån eller förtrytelse (4 Mos. 24:10. Job 27:23. Klag. 2:15. Hes. 6:11. Nah. 3:19).
- ↑ I de fall då det ej tydligt framgår var en vers slutar och en ny vers börjar kan gränsen lämpligen betecknas med ett litet lodrätt streck (versdelare) ovan i raden.
