hemska natt. 6 Det enda sken som visade sig för dem var en självlysande eld, full av fasa. Och storligen förfärade över denna syn, som de icke tydligt uppfattade, höllo de det som de sågo för värre än själva mörkret. 7 Och trolldomskonstens gyckelverk lågo slagna till marken, och vishetsskrytet fick en snöplig vederläggning. 8 Ty de som gåvo sig ut för att kunna fördriva all skräck och bävan från sjuka sinnen, de voro själva angripna av en rädsla värd att le åt: 9 också utan att något verkligt farligt fanns där, som kunde väcka deras fruktan, jagades de upp, när smådjur kröpo förbi och ormar väste. 10 De höllo på att förgås av skräck, ja, de vågade icke ens att se upp i luften, som man dock ingenstädes kan undkomma.
11 Ty ondskan är i sig själv feg; den vittnar därom, i det att den dömer sig själv, och anfäktad av samvetet gör den alltid det svåra värre. 12 Fruktan är nämligen intet annat än att man uppgiver de hjälpmedel som eftertanken erbjuder; 13 och när tilliten till dem inne i hjärtat är försvagad, räknar man rådvillheten för värre än den sak som vållar plågan.
14 Så var det ock med dessa, när de under denna natt, som i verkligheten var vanmäktig, och som hade kommit över dem från det vanmäktiga dödsrikets gömslen, voro försänkta i samma sömn: 15 än jagades de genom vidunderliga spöksyner, än höllos de förlamade av den yttersta förtvivlan. Ty en plötslig och Oförtänkt förskräckelse hade fallit över dem. 16 Så sjönk nu var och en, vem han än månde vara, ned på stället och hölls under bevakning, innesluten i ett fängelse utan lås. 17 Ty vare sig det var en åkerman eller en herde, eller en dagakarl som hade sitt arbete långt borta på marken, så blev han överraskad och måste underkasta sig det oundvikliga nödtvånget. 18 Ja, med en och samma kedja av mörker blevo de alla bundna. En susande vindfläkt eller välljudande fågelsång bland lummiga grenar eller bruset av våldsamt forsande vatten 19 eller det vilda dånet av nedstörtande klippblock eller hoppande djurs osynliga lopp eller rytande vilda rovdjurs läten eller genljudet som återkastades från bergsklyftorna - allt gjorde dem förlamade av skräck. 20 Hela den övriga världen låg belyst av klart solsken och ägnade sig ostörd åt sina sysslor. 21 Allenast över dessa låg en tung natt utbredd, en avbild av det mörker som en gång skulle taga emot dem. Dock voro de sig själva en tyngre börda än mörkret var.
18:1 Men dina heliga hade det fullaste solljus. Då nu de andra väl hörde deras röster, men icke sågo deras gestalter, prisade de dem lyckliga, därför att icke också dessa hade måst lida sådant. 2 De tackade dem, därför att de nu icke gjorde dem någon skada, fastän de förut hade blivit förorättade, och bådo om tillgift för sin fientlighet. 3 I stället gav du dessa en lågande eldstod såsom vägvisare på den okända färden och såsom en mild sol under den ärorika vandringen
