vreden icke länge. 21 Ty med hast trädde en ostrafflig man upp såsom deras förkämpe; han rustade sig med sitt ämbetes vapen, bön och försoning genom rökelse, och ställde sig till motvärn mot förtörnelsen och satte en gräns för olyckan och visade därmed att han var din tjänare. 22 Och han övervann vreden, men icke genom kroppsstyrka, ej heller genom vapenmakt; nej, genom sitt ord kuvade han honom som plågade dem, i det han påminde om de edliga löftena till fäderna och förbunden med dem. 23 Ja, medan de döda redan lågo hoptals fallna över varandra, ställde han sig emellan och slog tillbaka vreden och spärrade för den vägen till de levande. 24 Ty på hans kåpa fanns hela världen framställd, så ock fädernas ärorika namn på de fyra raderna av graverade stenar, och ditt majestät på hans huvudbindel. 25 För allt detta måste Fördärvaren vika, och för detta greps han av fruktan. Ty det var nog med att de allenast något litet fingo pröva på vreden.
1.2Mos. 10:23. /3.2Mos. 13:21. Ps. 78:14.105:39. Vish. 10:17. /4.Jes. 2:3. Mik. 4:2. /5.2Mos. 1:16. 2:3. 12:29. 14:28. Ps. 105:36. Vish. 11:16. 6.1Mos. 15:13f. 2Mos. 11:4f. /9. 2Mos. 12:3f. /13. 2Mos. 4:22f. 7:11f. 15.Vish. 12:9. /16. 1Krön. 21:16. Jer. 23:29. /20.4Mos. 16:31f. /21. 4Mos. 16:46f. /22. Vish. 12:21. 2Mack. 8:15. /24.2Mos. 28:17f.,36f. Syr. 45:10f. /25.1Kor. 10:11. Se Fördärvaren i Ordförkl.
19 KAPITLET.
Fortsättning av det föregående: Egyptierna omkomma i Röda havet, israeliterna genomtåga det oskadda. Avslutning.
1 Men över de ogudaktiga kom skoningslös förtörnelse till deras undergång. Gud visste ju på förhand jämväl vad de skulle komma att göra, 2 nämligen att de väl först skulle nödga dem att begiva sig bort, och att de med hast skulle sända dem i väg, men att de efteråt skulle ångra sig och förfölja dem. 3 Ty medan de ännu voro upptagna av sin sorg och jämrade Sigvid de dödas gravar, kommo de på en ny, en dåraktig plan: de som de under böner hade drivit bort, dem förföljde de nu såsom rymmare. 4 Ja, ända därhän drev dem deras välförtjänta ödes nödtvång, och det kom dem att glömma vad som förut hade övergått dem. De skulle ju så fylla ut det mått av straff, som ännu fattades i deras plågor; 5 och medan ditt folk skulle få fullborda en underbar vandring, skulle de andra finna en osedvanlig död.
6 Ty hela naturen omgestaltades på nytt till sin beskaffenhet, i det den fogade sig efter dina befallningar, på det att dina barn skulle bevaras oskadda. 7 Man såg molnskyn överskygga. lägret och torr mark dyka upp där det förut stod vatten; man såg en öppen väg framträda i Röda havet, och där vågorna hade rasat, en gräsbevuxen slätt. 8 Över den drogo de nu fram i samlad skara, dessa som beskyddades genom din hand, och därvid fingo de skåda sällsamma under. 9 Ty såsom hästar fördes de i bet, och såsom lamm hoppade de omkring, och de prisade dig, o Herre, som frälsade dem. 10 De kommo också ännu ihåg vad som hade hänt i det land där de hade bott såsom främlingar, huru jorden, i stället
