Sida:De fyras tecken 1911.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

en stackars fältläkare med dålig hälsa och små inkomster våga ens drömma om något dylikt? Hon var ett nummer — en faktor — ingenting mer. Och om min framtid mörk och dyster utbredde sig framför mig var det vida bättre att lik en man djärvt gå den till mötes än att försöka göra den gladare och ljusare genom inbillningens fladdrande irrbloss.


III.
PÅ SPANING

Klockan var halv sex, när Holmes kom hem. Han var vid särdeles gott lynne, glad och munter, ett sinnestillstånd, som hos honom ofta omväxlade med djupaste nedslagenhet.

»Saken är inte så särdeles hemlighetsfull», sade han och tog den kopp te jag hällt i åt honom; »fakta tillåta ej mer än en förklaring.»

»Vad säger du? Har du redan löst gåtan?»

»Nå ja — det vore kanske väl mycket sagt. Jag har fått fatt i en ledtråd, det är alltsammans, men den tycks föra direkt till målet. Detaljerna återstå. Genom att konsultera gamla nummer av Times har jag fått reda på, att major Sholto, boende i Upper Norwood, dog den 28:de april 1882.»

»Jag måste vara mer än vanligt inskränkt, Holmes, men jag inser ej, vad hans dödsfall har med saken att göra.»

»Inte? Det förvånar mig. Låt mig då förklara sammanhanget för dig. Kapten Morstan försvinner. Den enda person i London, som han kunde ha besökt, ä major Sholto. Majoren säger sig ej ha reda på, att hans gamle regementskamrat var i London. Fyra år därefter dör Sholto. En vecka efter hans död får kapten Morstans dotter en högst värdefull present, en likadan gåva skickas henne vart år, och slutligen får hon ett brev, i vilket hon förklaras vara en djupt förorättad kvinna. Vad orätt kan ha skett henne annat än det, att hon blivit berövad sin far? Och varför skulle dessa dyrbara gåvor tillställas henne strax efter Sholtos död, så framt det ej vore så, att Sholtos arvinge känner till hemligheten och önskar ge den unga damen ett slags gottgörelse? Har du någon annan teori, som passar in med de av oss kända fakta?»

»Men en så egendomlig gottgörelse! Och ett så besynnerligt sätt att meddela sig med miss Morstan! Varför skulle han skrivit brevet nu och inte redan för sex år sedan? I brevet talar han ju också om att skaffa henne 'rättvisa'. Vad slags rättvisa kan det väl bli tal om? Vågar man anta, att hennes far ännu finns i livet? Vad henne angår, känner du ju inte till någon annan orättvisa?»

»Ja, svårigheter finnas», medgav Sherlock Holmes eftertänksamt; »men vår lilla expedition i kväll skall rödja dem alla ur vägen. Aha — här ha vi en täckvagn med miss Morstan i. Är du färdig? Det är bäst ge sig av genast; vi ha ingen tid att förlora.»

Jag tog min hatt och min grövsta käpp, men hann lägga märke till, att Holmes stoppade sin revolver i fickan. Härav slöt jag, att han trodde det skulle komma att gå hett till under vår nattliga utfärd.

Miss Morstan var insvept i en lång, mörk kappa; uttrycket i hennes milda, intelligenta ansikte var lugnt, men hon var mycket blek. Det skulle ha varit mer än egendomligt, om hon ej känt sig orolig vid tanken på det sällsamma äventyr, i vilket vi möjligen skulle bli invecklade, men hennes självbehärskning var