Sida:De fyras tecken 1911.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


förhoppningar, miss Morstan, men finns det någon likhet mellan denna stil och er fars?»

»Inte den allra minsta.»

»Det trodde jag ej heller. Vi få således vänta er klockan sex. Var snäll och låt mig behålla papperen — jag behöver studera dem litet; klockan är bara halv fyra. Au revoir, alltså!»

»Au revoir!» svarade vår klient. Med en vänlig, tacksam blick på oss båda, stoppade hon asken med de dyrbara pärlorna i fickan och gick sin väg.

Från min plats bredvid fönstret såg jag henne med raska steg gå nedför gatan och följde henne med ögonen, tills den grå »toquen» med dess vita fjäderprydnad försvunnit bland folkmängden.

»Ett så ovanligt behagligt fruntimmer!» utbrast jag och vände mig till min vän.

Han hade återigen tänt sin pipa och låg med slutna ögon tillbakalutad i sin länstol.

»Jaså», svarade han likgiltigt. »Jag gav inte särdeles mycket akt på henne.»

»Du är sannerligen en riktig automat — en tankemaskin!» sade jag en smula hetsigt. »Emellanåt förefaller det, som saknade du varje tillstymmelse till mänskliga känslor.»

Han log godmodigt.

»Det är av stor vikt», sade han, »att ej låta en persons fel eller egenskaper inverka på ens omdöme. En klient är för mig ej annat än ett nummer, en enhet, en faktor i det problem, som skall lösas. All känslosamhet utövar ett skadligt inflytande på den, som vill resonera logiskt. Jag vill bara säga dig, att den mest intagande kvinna, jag någonsin lärt känna, blev hängd, emedan hon förgiftat sina små barn för att få ut deras livassurans, och den obehagligaste karl, med vilken jag kommit i beröring, är en filantrop, som offrat nära en kvarts miljon på de fattiga i London.»

»I det här fallet måste du likväl — — —»

»Jag gör aldrig några undantag. Ett enda undantag vederlägger regeln. Har du någonsin haft tillfälle att av en människas stil sluta dig till hennes karaktär? Vad säger du om den här herrns kråkfötter?»

»Stilen är ju ganska jämn och läslig», svarade jag. »Den tyder på en affärsmans regelbundna vanor och en ej ringa viljekraft.»

Holmes skakade på huvudet.

»Se på de höga bokstäverna», sade han; »de nå knappt upp över de andra. Det här d'et kunde lika gärna vara ett a och det där l'et ett e. Människor med viljefast karaktär skriva sina höga bokstäver tydliga, hur oläslig deras stil eljes än må vara. Man läser vankelmod i hans k'n och egenkärlek i hans stora bokstäver. Nu ämnar jag gå ut en stund; det är något jag måste ta reda på. Här har du en bok så länge — en av de märkligaste böcker, som någonsin blivit skrivna. Det är Winwood Reades Människans Martyrskap. Inom en timme är jag tillbaka igen.»

Jag satt vid fönstret med boken i hand, men mina tankar voro fjärran från författarens djärva spekulationer; jag tänkte på det besök, vi nyss haft — på den unga damens vackra leende, på den djupa, varma klangen i hennes röst, på den egendomliga hemlighet, som fördystrade hennes liv. Om hon var sjutton år gammal, när hennes far försvann, måste hon vara tjugusju nu — en härlig ålder, då ungdomen mistat sin självmedvetenhet och självsäkerhet och luttrats i erfarenhetens skola. Så satt jag och funderade, tills sådana farliga tankar bemäktigade sig mitt sinne, att jag med nervös brådska kastade mig över första medicinska avhandling jag fick tag på. Hur kunde väl jag,