försiktighetsåtgärder, men jag är av en tillbakadragen, för att nu inte säga ovanligt känslig och förfinad natur, och det finns ingenting mer oestetiskt än en poliskonstapel. Alla den råa materialismens uppenbarelser komma mig att rysa — det är ytterst sällan jag har beröring med simpelt, ohyfsat folk. Som ni ser, lever jag omgiven av en viss elegans. Jag vågar kalla mig en konstens beskyddare. Det är min lilla svaghet. Landskapet därborta är en äkta Corot, och om en riktig 'förståsigpåare' möjligen kan hysa vissa tvivel angående min Salvator Rosa, så kan ej minsta skugga av ett tvivelsmål falla på min Bouguereau. Jag beundrar den modärna franska skolan.»
»Jag hoppas, att ni ursäktar mig, mr Sholto», sade Sherlock Holmes, »men vi ha på er uttryckliga begäran kommit hit för att få veta något, som ni ämnade meddela oss. Det är redan ganska sent, och jag skulle helst se, att vi så snart som möjligt finge ge oss av härifrån.»
»Ni måste ge er till tåls», svarade mr Sholto; »troligen bli vi tvungna att resa ut till Norwood för att träffa bror Bartholomew. Vi måste resa dit tillsammans och se, i fall det kan lyckas oss att få bukt med bror min. Han är alldeles ursinnig på mig — han tycker inte om, att jag slagit in på den väg, som synes mig den rätta. I går kväll grälade vi riktigt duktigt med varandra. Ni har ingen aning om, hur obehaglig han är, när han är ond.»
»Om vi måste resa ut till Norwood, är det kanske bäst, att vi ge oss av genast», föreslog jag.
Den lille herrn skrattade, tills han blev alldeles pionröd i ansiktet.
»Nej — det låter sig inte göra», utbrast han slutligen. »Jag vet verkligen inte, vad han skulle ta sig till, om vi alla så här oförberett komme över honom. Först måste ni ju också ha reda på, hur saken står, och jag får till en början säga er, att det finns flere omständigheter rörande den här affären, om vilka jag själv svävar i okunnighet. Jag kan framlägga för er endast de fakta, jag känner till.
»Min far var — det har ni väl redan gissat — John Sholto, major i indiska armen. För omkring elva år sedan tog han avsked och flyttade till Pondicherry Lodge i Upper Norwood. Han hade haft tur i Indien och förde med sig hem en ansenlig förmögenhet, en stor samling värdefulla, sällsynta saker och en hel stab indiska tjänare. Han köpte ett stort hus och förde ett mycket luxuöst levnadssätt. Min tvillingbror Bartholomew och jag voro hans enda barn.
»Jag kommer mycket väl ihåg det uppseende kapten Morstans hemlighetsfulla försvinnande väckte. Vi läste berättelsen därom i tidningarna, och som vi visste, att han varit en av vår fars intimaste vänner, diskuterade vi titt och ofta saken i vår fars närvaro. Han brukade ej sällan förena sig med oss i spekulation över vad som kunde ha blivit av hans gamle kamrat. Föga anade vi, att hemligheten låg gömd i hans eget bröst — att han var den enda människa på jorden, som kände Arthur Morstans öde.
»Vi visste emellertid likväl, att någon mörk hemlighet fördystrade vår fars tillvaro och att hans liv var hotat. Han vågade aldrig gå ut ensam, och använde alltid två prisfäktare som portvaktare vid Pondicherry Lodge. Williams, som körde för er i kväll, var en av dem — han har en gång i tiden varit Englands champion i boxning. Vår far ville ej tala om för oss vad eller vem han egentligen fruktade, men han hade en utpräglad motvilja för karlar, som gingo på träben. Vid ett tillfälle avfyrade han till och med sin revolver mot en sådan stackars krympling; denne
