befanns vara en helt beskedlig handelsresande, som var ute och tog upp order, och vi måste betala en stor summa pengar för att få saken nedtystad. Min bror och jag trodde alltid, att denna, som det tycktes inrotade motvilja var en ren nyck hos vår far; men vad som sedan hände kom oss att ändra åsikt.
»I början av år 1882 fick min far från Indien ett brev, som på det häftigaste upprörde honom. När han läste det, nästan svimmade han, där han satt vid frukostbordet, och från den dagen var han aldrig frisk. Vi ha ej lyckats upptäcka vad som stod i brevet, men under det han höll det framför sig hade jag sett, att det var helt kort och skrivet med stor, ojämn stil. Under många år hade min far lidit av för stor mjälte; nu tilltog sjukdomen i oroväckande grad, och en dag i slutet av april fingo vi veta, att allt hopp var ute och att vår far önskade meddela oss sin sista vilja.
»När vi kommo in i hans rum, satt han, stödd av kuddar, i sin säng och kunde endast med svårighet andas. Han bad oss rigla dörren och sedan taga plats på var sin sida om sängen. Sedan fattade han våra händer, och med en röst, som var bruten lika mycket av sinnesrörelse som av plågor, avgav han en högst märkvärdig bekännelse. Jag skall så gott jag kan försöka återge den med hans egna ord.
»'Det finns endast ett', sade han, 'som i dessa mina sista ögonblick tynger mitt samvete, och det är mitt handlingssätt mot stackars Morstans dotter. Den förbannade girigheten, som hela livet igenom varit min skötesynd, har förmått mig att undanhålla henne den skatt, av vilken minst hälften tillkom henne. Och likväl har jag själv ej haft minsta nytta av densamma, så blind och dåraktig är girigheten. Blotta medvetandet om att ha denna skatt i min ägo har gjort mig så nöjd och lycklig, att jag ej kunnat förmå mig att dela dyrbarheterna med någon annan. Se på det där radbandet av äkta pärlor, som ligger på bordet bredvid flaskan med kinalösningen. Jag har länge haft för avsikt att skicka henne de vackra, glänsande pärlorna, men har lidit vid tanken på att nödgas skilja mig från dem. I, mina söner, I skolen nu ge henne sin del av den i Agra funna skatten. Men sänd henne ingenting — ej ens radbandet — förrän jag är död. Det har ju funnits människor, som varit lika sjuka som jag och likväl återvunnit hälsan.
»'Jag skall nu tala om för er, på vad sätt Morstan dog', fortsatte han. 'Han hade i många år haft ett svårt hjärtlidande, men hade hållit sin omgivning i okunnighet därom. Jag var den ende, som visste det. När vi voro i Indien, hade han och jag på ett högst egendomligt sätt kommit i besittning av en stor skatt. Jag förde den med mig till England, och samma kväll Morstan anlänt till London, kom han direkt hit till mig för att utfå sin andel. Han hade gått till fots från stationen och blev förd in till mig av min gamle trogne Lal Chowdar, som nu är död. Morstan och jag kommo ej riktigt överens om, hur skatten skulle delas oss emellan utan råkade slutligen i häftig tvist. Morstan hade i ett anfall av vrede rusat upp från sin plats, då han plötsligt tryckte handen mot vänstra sidan; han blev alldeles blå i ansiktet och föll baklänges. I fallet slog han huvudet mot den ej långt från honom stående kistan med dyrbarheterna. När jag lutade mig ner över honom, fann jag till min förfäran, att han var död.
»'En lång stund var jag liksom ifrån mig av ängslan och sinnesrörelse, men började småningom undra vad jag borde ta mig till. Min första impuls var naturligtvis att ropa på hjälp; jag insåg emellertid snart nog, att skenet var emot mig och att jag antagligen
