skulle bli ansedd som hans mördare. Den omständigheten, att han dött under det vi voro inbegripna i häftig träta och det djupa såret i hans huvud talade ju ej till min förmån. Och en sak till: en officiell undersökning kunde ej äga rum utan att en del fakta rörande skatten kom i dagen, och detta ville jag, så vitt möjligt var, undvika. Min vän hade sagt mig, att ingen mänsklig varelse visste varthän han gått — det tycktes mig ej nödvändigt, att någon skulle få reda på det.
»'Jag satt ännu och funderade på saken, när jag helt plötsligt blev varse min betjänt Lal Chowdar stående i dörröppningen. Han kom försiktigt in i rummet och riglade omsorgsfullt dörren bakom sig. 'Var inte ängslig, sahib', sade han, 'ingen behöver få reda på att ni dödat honom. Låt oss gömma honom — ingen får då veta något'. 'Jag har inte dödat honom', sade jag. Lal Chowdar skakade småleende på huvudet. 'Jag hörde alltsammans, sahib', sade han; 'jag hörde trätan — jag hörde slaget. Men mina läppar äro förseglade. Här i huset sova alla. Låt oss hjälpas åt att få honom bort härifrån.' Lal Chowdars ord bestämde mig. Om min egen gamle trogne tjänare ej trodde på min oskuld, hur skulle jag väl kunna hoppas att bli frikänd av tolv enfaldiga jurymän? Lal Chowdar och jag skaffade samma natt den döda kroppen ur huset, och ett par dar därefter talade tidningarna ej om något annat än kapten Morstans hemlighetsfulla försvinnande. Av vad jag sagt insen I nog, att man knappt kan tadla mig för det skedda. Mitt fel består däri, att vi gömde ej endast den dödes kropp utan även skatten och att jag behållit Morstans del så väl som min egen. Men nu vill jag återställa den till dess rättmätige ägare. Luten er närmare intill mig! Skatten ligger dold i — —
I detsamma undergingo min fars anletsdrag en förskräcklig förvandling: ögonen rullade vilt i sina hålor, hakan föll ner mot bröstet, och han skrek med en röst, som jag aldrig kan glömma: 'Håll honom härifrån! För Guds skull, låt honom inte komma in!' Min bror och jag vände oss hastigt mot det bakom oss belägna fönstret, på vilket vår fars blick var riktad. Ur det nattsvarta mörkret stirrade ett ansikte in på oss. Vi kunde se, hur näsan trycktes flat mot rutan. Det var ett skäggbevuxet anlete med vilda, grymma ögon och ett uttryck av koncentrerad illvilja och bittert hat. Både Bartholomew och jag rusade fram till fönstret, men karlen var borta. När vi återvände till vår fars sida funno vi, att hans puls upphört att slå.
»Vi genomletade trädgården samma kväll, men funna så gott som inga spår efter inkräktaren. Under fönstret sågs märket efter en fot — det var allt. Om det ej funnits, skulle vi ha kunnat tro, att vår inbillning frambesvurit det hemska, vilda anletet. Emellertid fingo vi snart bevis på, att hemliga krafter voro i arbete runt omkring oss. Om morgonen stod fönstret till min fars rum på vid gavel, skåp och draglådor hade blivit öppnade och noggrannt undersökta, och på den dödes bröst var fastsatt en papperslapp, på vilken med stora, ojämna bokstäver stod skrivet: De fyras tecken. Vad de orden betydde eller vem den hemlighetsfulle besökaren kan ha varit, veta vi ej. Av allt att döma ha inga av min fars tillhörigheter blivit stulna, fast de på det noggrannaste blivit undersökta. Min bror och jag ha naturligtvis satt denna egendomliga tilldragelse i förbindelse med den fruktan, som plågade vår far under de sista åren av hans levnad; men hittills ha vi ej lyckats lyfta den slöja, i vilken hemligheten är insvept.»
Den lille herrn tystnade ett ögonblick för att tända
