Sida:De fyras tecken 1911.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

»Nej — den är klar och koncis.»

»Låt oss då sätta oss själva i Jonathan Smalls ställe — låt oss se saken från hans synpunkt. Han kommer till England i akt och mening att utfå vad han förmenar vara sin rätt och att utkräva hämnd på den man, som bedragit honom. Han skaffar sig reda på, var Sholto bor, och sätter sig troligen i förbindelse med någon av dennes tjänare. Den där betjänten, eller hovmästaren eller vad han kallas, Lal Rao, känna vi ej alls till. Mrs Bernstone tycks inte vidare förtjust i honom. Small lyckas emellertid ej finna ut, var skatten var dold; detta visste ingen utom majoren själv och en trogen tjänare, som var död. Plötsligt får Small veta, att majoren ligger för döden. Utom sig av ängslan över, att denne möjligen skulle ta hemligheten om skatten med sig i graven, trotsar Small allt vad vakt heter, smyger sig fram till den döende mannens fönster och hindras endast genom de bägge sönernas närvaro från att tränga in i rummet. Rasande av hat mot den döde, skaffar han sig nattetid tillträde till hans rum, genomletar hans papper i hopp att finna någon anteckning rörande skatten och kvarlämnar det med den korta inskriften försedda kortet som bevis på sitt besök. Han hade tvivelsutan redan långt förut uppgjort den planen att han, om majoren dog för hans hand, skulle på den dödes kropp lämna ett dylikt tecken på, att ett vanligt mord ej blivit begånget, utan att det, från de fyra sammansvurnas ståndpunkt sett, var en handling av rättvisa. Sådana bizarra, underliga åsikter äro ingalunda sällsynta i brottets annaler och lämna vanligen värdefulla upplysningar angående den eller de brottsliga. Har du följt med mitt resonemang?»

»Ja — till punkt och pricka.»

»Vad återstår nu för Jonathan Small att göra? Han kan endast fortsätta att hålla ett vaksamt öga på de försök, som gjordes att finna skatten. Möjligen lämnar han England och återvänder dit endast med vissa mellantider. Så blir det hemliga vindsrummet upptäckt, och han får ögonblickligen reda på händelsen. Här spåra vi än en gång närvaron av någon i själva villan boende bundsförvant. Jonathan med sitt träben kan emellertid ej klättra upp till Bartholomew Sholtos högt upp belägna rum. Han tar därför med sig en ganska egendomlig medhjälpare, som lyckas övervinna denna svårighet, men som doppar sin nakna fot i kreosoten, och följden härav är Toby och en sexmila promenad för en pensionerad Esculapison med skadad Akillessena.»

»Då var det medhjälparen och inte Jonathan, som begick brottet?»

»Ja visst — och det mot Jonathans vilja, att döma av det sätt, på vilket han traskade omkring, när han väl kommit in i rummet. Han hade ju ingen orsak att hata Bartholomew Sholto och skulle helst sett, att denne endast blivit bunden och försedd med munkavle. Han hade inte den minsta lust att känna snaran om sin egen hals. Men han kunde ingenting göra åt saken; hans kamrats vilda instinkter hade tagit överhand, och giftet hade utövat sin verkan. Jonathan Small lämnade kortet med den egendomliga inskriptionen efter sig, hissade kistan med dyrbarheterna ner på marken och följde själv efter. Detta är händelsernas följd, så långt jag hittills spårat dem. Vad hans utseende angår, så måste han vara en medelålders karl och naturligtvis mycket solbränd — han hade ju i många år vistats i en sådan bakugn som Andamanerna. Till hans längd kan man lätt sluta sig, när man vet, hur långa steg han tar, och att han bar skägg, veta vi. Det var ju hans yviga hår och skägg, som gjorde intryck