Mina farhågor blevo emellertid ej besannade. Toby var varken tveksam eller villrådig — han traskade oförskräckt framåt på sitt löjliga vaggande sätt. Den skarpa genomträngande kreosotlukten hade tydligen överhand och förjagade all annan slags lukt.
»Tro nu bara inte», sade Holmes, »att om jag — som jag hoppas — kan bringa den här saken till lycklig utgång, detta uteslutande beror på den omständigheten, att en av bovarna händelsevis trampat i kreosot. Jag vet redan så mycket ändå, att jag skulle kunna spåra dem på många andra sätt. Men detta låg närmast till hands, och enär fru Fortuna så att säga ställt det i vår väg, hade det varit oförlåtligt av mig att lämna det opåaktat. Emellertid har saken härigenom upphört att vara ett 'nätt' litet intellektuellt problem, något, som det i början lovade bli. Då hade man kunnat haft heder av lösningen — nu har man den här alltför tydliga, förbaskade ledtråden.»
»Heder kan du få till överlopps», sade jag. »Jag försäkrar dig, Holmes, att det sätt, på vilket du uppnår dina resultat i den här affären, är mer beundransvärt än till och med ditt tillvägagående i Jefferson Hope-mordet. Den här saken förefaller betydligt svårare att reda ut. Hur kunde du t. ex. med sådan säkerhet beskriva mannen med träbenet?»
»Å, min käre vän, det var då ingen konst! Jag lägger inte det minsta an på dramatiska effekter — allt går öppet och ärligt till. Tvenne officerare, som kommendera trupperna på en deportationsort, få reda på, var en stor skatt ligger dold. En planteckning uppgöres för dem av en engelsman vid namn Jonathan Small. Du minns kanske, att det namnet stod på kartan, som fanns bland kapten Morstans tillhörigheter? Engelsmannen hade undertecknat papperet på sina egna och sina kamraters vägnar — 'de fyras tecken', som han litet teatraliskt kallade underskriften. Med hjälp av kartan lyckas de bägge officerarne — eller möjligen blott en av dem — att sätta sig i besittning av skatten och föra den med sig till England, troligen — antar jag — utan att ha uppfyllt vissa, dem ålagda villkor. Varför lade Jonathan Small själv inte beslag på dyrbarheterna? Svaret ligger i öppen dag. Kartan är upprättad vid en tidpunkt, då Morstan hade mycket med straffångar att göra. Jonathan Small kunde själv inte bringa skatten i dagen — både han och hans kamrater voro deporterade och kunde inte komma lösa.»
»Men allt detta är ju bara gissningar», inföll jag.
»Det är mer än så — det är den enda hypotes, som täcker alla de fakta, vi känna. Låt oss nu se efter, hur den passar in med fortsättningen! Major Sholto lever en tid i lugn och ro, glad och lycklig över att ha skatten i sin ägo. Så får han från Indien ett brev, som gör honom både upprörd och förskräckt. Vad kunde väl det brevet innehålla?»
»Underrättelsen om, att de män han bedragit, blivit försatta i frihet.»
»Eller hade lyckats rymma. Det senare är det troligaste, ty han borde ju ha känt till, hur länge deras strafftid varade. Om denna varit tilländalupen, skulle ju brevet från Indien ej i så hög grad överraskat och skrämt honom. Vad tar han sig emellertid till? Han söker ständigt vakta sig för en man på träben — en vit man, märk väl! — ty han misstar sig på en helt vanlig engelsk handelsman och avfyrar sin revolver mot denne. Och så, ser du, finns på kartan endast en vit mans namn — de andra äro hinduer eller muhammedaner. Där finns ingen annan vit man. Därför kunna vi med största tillförsikt påstå, att mannen med träbenet är identisk med Jonathan Small. Tycker du, att min slutledning låter orimlig?»
