Sida:De fyras tecken 1911.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


stannat över. Men en ångbarkass utan kol ä' ju till ingen världens nytta.»

»Han kan ju ha köpt kol på något varv nedåt floden.»

»Han kan ha gjort det, men det var inte hans sätt, ser herrn. Jämt och samt förargade han sig över vad de begärde för några extra mått, som han nå'n gång behövde köpa. Och för resten, tyckte jag alls inte om den där halte karlen med sitt gamla träben och sin rotvälska. Jag vet rakt inte, varför han oupphörligt traskar omkring här nere.»

»En karl på träben?» sade Holmes och såg högst förvånad ut.

»Ja, en ful, svart stygging, som mest liknade en apa; han kom jämt hit och ville tala med min man. Det var han, som kom och väckte oss i går natt — och vad mer ä', min man visste, att han skulle komma, för han hade ångan uppe i barkassen. Jag säger herrn rent ut, att jag alls inte känner mig lugn till sinnes.»

»Min bästa mrs Smith», sade Holmes med en liten axelryckning, »ni oroar er utan minsta anledning. Hur kan ni vara så säker på, att det var karlen med träbenet, som väckte er? Jag begriper inte, hur ni kan veta att det var han.»

»Rösten, sir. Jag känner hans röst — den är så hes och skrovlig! Han knackade på fönstret — det var vid tretiden. 'Stick bena ur sängen, styrman', sa' han; 'det är tid till att purra vakten'. Man min väckte Jim — det är vår äldsta pojke — och bägge två gav sig i väg utan så mycket som ett ord till mig. Jag kunde höra träbenet slå mot stenflagorna.»

»Och var han ensam, den här karlen på träben?»

»Det vet jag inte; det kan jag inte säga. Jag hörde åtminstone ingen annan.»

»Ja, som jag sagt, mrs Smith, det var ledsamt; jag behöver en ångbarkass, och jag hade hört att er — ja, vad heter den nu igen?»

»Aurora, sir.»

»Ja visst, ja! Aurora. Är det inte den där gamla gröna slupen med gul rand och mycket bred i fören?»

»Nej — då! Hon är en av de nättaste små båtarna, som gå på floden, och hon är nymålad — svart med två röda ränder.»

»Tack så mycket, mrs Smith! Jag hoppas, att ni snart måtte få höra av er man. Jag ämnar mig nedåt floden, och om jag händelsevis råkar på Aurora, skall jag säga Smith, att ni är orolig för honom. Svart skorsten, tyckte jag ni sade?»

»Nej, sir — svart med en vit ring.»

»Ja — så var det, ja! Det var själva skrovet, som var svart. God morgon, mrs Smith. Här kommer en karl med en färjbåt — låt oss fara över på andra sidan.»

»Det viktigaste, när man talar med sådant slags folk», fortsatte Holmes, sedan vi slagit oss ner på tofterna i den lilla båten, »är att ej låta dem få en aning om, att deras prat kan vara av minsta betydelse för en. Om de det trodde, skulle de ögonblickligen bli stumma som en fisk. Men om man liksom litet motvilligt hör på deras utgjutelser, kan man i allmänhet få alla de upplysningar, man vill ha.»

»Vägen tycks ligga alldeles klar framför oss nu», sade jag.

»Jaså — kanske. Och vad skulle du göra, om du finge råda?»

»Jag skulle hyra en ångslup och ge mig av nedåt floden på spaning efter Aurora

»Men käre Watson, det skulle vara ett riktigt Herkulesarbete! Hon kan ju ha lagt till vid vilken brygga som helst häremellan och Greenwich. Nedanför