bron är det på ömse sidor om floden en riktig labyrint av bryggor — hela mil ned åt mynningen till. Det skulle ta dagar, ja, veckor, om man grep sig an med det 'görat' ensam.»
»Använd polisen, då!»
»Nej. Troligen skall jag, när saken lider mot sitt slut, sätta mig i förbindelse med Athelney Jones. Han är en beskedlig, hederlig karl, och jag vill ej göra någonting, som skulle kunna professionellt skada honom. Men jag ser helst, att jag får lösa problemet på egen hand, nu när jag kommit så långt.
»Kunde du inte annonsera, och på det viset få upplysningar av lastageplatsägarna?»
»Nej — på inga villkor! Förbrytarna skulle ju då genast komma på det klara med, att man är i hack och häl efter dem och skulle ögonblickligen lämna England. Som de ha det ställt, är det nog troligt, att de en vacker dag ge sig ur landet, men om de anse sig vara i säkerhet, göra de sig ingen brådska. I detta fall blir Jones' energi oss till stor nytta; hans åsikt om saken kommer nog att bli synlig i den dagliga pressen, och flyktingarna få därigenom den uppfattningen, att polisen råkat in på alldeles falskt spår.»
»Vad skola vi ta oss till, då?» frågade jag, när vi stego i land ej långt från korrektionsinrättningen vid Millbank.
»Sätta oss i en droska, åka hem, äta frukost och få oss ett par timmars sömn. Det är ganska troligt, att vi nästa natt också måste vara på benen. Håll utanför en telegrafstation, kusk! Toby behålla vi — han kan möjligen än en gång bli oss till nytta.»
Vi stannade utanför postkontoret vid Great Peter Street, och Holmes skickade av sitt telegram.
»Vem tror du jag telegraferade till?» frågade han, när vi åter voro på väg.
»Det har jag inte den ringaste aning om.»
»Du minns väl 'Baker Street-avdelningen av den detektiva poliskåren' — pojkarna, som jag använde i Jefferson Hope-affären?»
»Ja — och se'n då?» sade jag skrattande.
»Det här är just ett fall, där de kunna bli till ovärderlig hjälp. Skulle de misslyckas, har jag andra utvägar, men jag skall försöka dem först. Telegrammet var ställt till min trasige lille 'underbefälhavare', Wiggins, och antagligen ha vi honom och hans trupp hos oss, långt innan vi slutat vår frukost.»
Klockan var vid det här laget mellan åtta och nio, och jag kände, att nattens sinnesrörelser och ansträngningar började ta på mina krafter. Jag var trött och sömnig, slö till själen och utmattad till kroppen. Jag ägde ej den professionella entusiasm, som eggade min goda vän fram mot det mål han utstakat för sig, ej heller var jag i stånd att betrakta saken som ett blott och bart abstrakt, intellektuellt problem. Vad Bartholomew Sholtos död angick, så hade jag ej hört särdeles mycket gott om karlen och hyste ingen avgjord antipati mot hans mördare. Skatten däremot var ju en helt annan sak. Åtminstone en del av densamma tillhörde med rätta miss Morstan. Så länge det fanns minsta utsikt till, att man skulle kunna lyckas i sina bemödanden att återtaga de dyrbara ädelstenarna, var jag redobogen att ägna hela min tid och alla mina krafter åt det försöket. Om hon komme i besittning av sin andel av skatten, vore hon ju visserligen för alltid förlorad för mig; men det skulle vara en bra småaktig, självisk kärlek, som läte sig påverkas av en dylik tanke. Kunde och ville Holmes göra sitt bästa för att finna brottslingarna, så hade jag ett tiofaldigt starkare skäl för att arbeta på skattens återfående.
