betydelse. Men han har handlat både vänligt och hederligt i vad som berott på honom, och det är vår plikt att så snart som möjligt få hans oskuld bevisad.»
Det var ganska sent, när jag lämnade Camberwell och alldeles mörkt, innan jag hann hem. Min goda väns bok och pipa lågo bredvid hans stol — själv var han försvunnen. Jag såg mig uppmärksamt omkring i hopp att finna en liten brevlapp, men förgäves.
»Jag antar, att mr Sherlock Holmes gått ut?» sade jag till mrs Hudson, som kom in för att rulla ner gardinerna.
»Nej, sir — han är i sitt rum, sir. Jag är riktigt rädd för hans hälsa, sir.»
»Hur så, mrs Hudson?»
»Jo, sir» — hon lät sin röst sjunka ner till en låg, hes viskning — »han är så besynnerlig, sir. Sedan herrn hade gått gick han och gick han, fram och tillbaka, fram och tillbaka; jag blev alldeles uttröttad bara av att höra honom gå. Så började han muttra för sig själv, och var gång det ringde, kom han utstörtande och ropade: 'Vem är det, mrs Hudson?' Och slutligen rusade han upp på sitt rum, och jag kan höra, att han alltjämt går och går. Jag hoppas innerligt, att han inte ska' bli sjuk, sir. Jag sade ett par ord till honom om att han borde ta några lugnande droppar, men han bara vände sig om och tittade på mig — Herren vet, hur jag kom ur rummet.»
»Jag tror inte, att ni behöver vara ängslig, mrs Hudson», svarade jag. »Han är ofta på det här sättet; han har fått litet att tänka på, och det är det, som gör honom orolig och hindrar honom att ta sig någon vila.»
Inför vår snälla, hederliga värdinna försökte jag ta saken lätt, men kände mig ingalunda väl till mods, när jag, var gång jag under nattens lopp vaknade, hörde ljudet av hans steg och anade, hur svårt och prövande det var för hans djärva, kraftiga ande att underkasta sig den tvungna overksamheten.
När han kom ner till frukosten, såg han trött och utpinad ut; på hans bleka kinder glänste en liten skarpt begränsad feberrodnad.
»Du tar döden på dig på det här viset, Holmes», sade jag förebrående. »Jag har hela natten hört dig gå fram och tillbaka i ditt rum.»
»Ja, jag kunde inte sova», svarade han. »Det här infernaliska problemet kan göra mig galen. Om du bara visste, hur retsamt det är att stöta på ett sådant obetydligt, eländigt litet hinder, när man var så nära målet. Jag känner till både båten och besättningen, men kan omöjligt få reda på vart de tagit vägen. Jag har satt andra agenter i rörelse — jag har begagnat varje till buds stående medel. Båda flodstränderna ha blivit genomletade, men inga spår av dem vi söka ha kunnat upptäckas, och mrs Smith har ej hört ett ord från sin man. Jag börjar tro, att de borrat slupen i sank. Men den saken har sina sidor.»
»Eller att mrs Smith givit falska upplysningar.»
»Nej — det håller jag för föga troligt. — Jag har anställt efterforskningar, och det finns verkligen en ångbarkass, som ser ut i enlighet med hennes beskrivning.»
»Kunna de möjligen ha gått uppför floden?»
»Det har jag också tänkt, och har skickat ut folk att undersöka stränderna ända upp till Richmond. Om ingenting hörs av i dag, ger jag mig själv ut på spaning; jag ämnar leta efter karlarna och inte bry mig om båten. Men vi få säkert höra något snart.»
Det fingo vi emellertid inte; varken Wiggins eller de övriga utskickade gåvo tecken till liv. De flesta tidningar innehöllo långa artiklar om tragedien i Norwood och de tycktes alla ta parti mot den stackars
