emot mig, när han märkte, att jag var vaken; han såg dyster och missnöjd ut.
»Du har sovit riktigt gott», sade han. »Jag var rädd, att vårt prat skulle väcka dig.»
»Jag har ej hört det minsta ljud», svarade jag. »Har du haft några färska nyheter?»
»Nej — tyvärr. Jag måste bekänna, att jag är både förvånad och förargad — jag var så säker på, att jag vid det här laget skulle ha tillförlitliga underrättelser. Wiggins har just varit här och rapporterat. Han säger, att de inte lyckats upptäcka ringaste spår av barkassen. Det är bra förtretligt — varenda timme är ju av stor vikt.»
»Kan jag vara till någon nytta? Jag är fullkomligt utvilad och har ingenting emot ännu en nattlig utfärd.»
»Nej — vi kunna ej göra någonting — endast vänta. Om vi ge oss av ut, kan det ju möjligen under vår frånvaro komma ett bud hit, och då blir det bara uppskov och krångel av. Du kan göra vad du vill — jag måste stanna här hemma på vakt.»
»Då skall jag resa ut till Camberwell och göra visit hos mrs Cecil Forrester. Jag lovade henne det i går.»
»Hos mrs Cecil Forrester?» frågade Holmes med en liten skälmsk blinkning.
»Ja — hos miss Morstan också, naturligtvis. Bägge damerna voro ytterst angelägna att få veta vad som hänt.»
»I ditt ställe skulle jag inte inviga dem för djupt i saken», varnade Holmes. »Man kan aldrig lita på fruntimmer — inte ens på de bästa i sitt slag.»
Jag gav mig inte tid att resonera om denna hädiska åsikt.
»Om ett par timmar är jag här igen», sade jag endast.
»Det var bra. Och lycka till! Men ännu en sak — om du i alla fall går åt det hållet, kan du gärna vara snäll och ta Toby tillbaka till sin husbonde — jag tror inte, att vi kunna ha någon mer nytta av vår lilla fyrbenta vän.»
Jag tog hunden med mig och avlevererade honom, tillika med en halv sovereign, i hans ägares händer. Miss Morstan kände sig, som helt naturligt var, en smula trött efter nattens äventyr, men både hon och mrs Forrester voro mycket intresserade av de nyheter, jag medförde. Jag talade om för dem allt vad vi gjort, med utelämnande likväl av de hemskaste detaljerna. Sålunda omnämnde jag visserligen mr Sholtos död, men sade ingenting om det sätt, på vilket han gått sitt öde till mötes. Trots dessa mina försiktighetsmått fanns det i min berättelse tillräckligt att förvåna och förskräcka dem.
»Det är ju en fullständig roman!» utropade mrs Forrester. »En förorättad ung dam, en skatt på en halv miljon, en svart människoätare och en skurk på träben! De sistnämnda två intaga drakens eller den elake grevens plats.»
»Och två vandrande riddare, som ädelmodigt kommit till undsättning», inföll miss Morstan med en vänlig blick på mig.
»Ja, men Mary, hela din lycka beror ju på utgången av de här efterforskningarna, och du ser inte det minsta upprörd ut. Tänk bara, hur härligt det måste kännas att bli så rik och se hela världen för sina fötter!»
Det gjorde mig gott ända in i själen att se, att den unga flickan ej visade tecken på någon särdeles stor glädje vid denna framtidsutsikt. Tvärtom — hon gjorde en liten rörelse, som om saken varit av högst ringa intresse för henne.
»Vad som oroar mig mest», sade hon, »är tanken på mr Thaddeus Sholto. Allt annat är av underordnad
