Detta var tydligen Holmes' verk, så mycket förstod jag av den uppgivna adressen. Annonsen var mycket skickligt ihopsatt, ty flyktingarna själva kunde ju läsa den utan att i densamma finna annat än en hustrus naturliga oro för sin försvunne man.
Dagen förflöt ovanligt långsamt för mig. Var gång det knackade på dörren eller hastiga steg hördes på gatan, inbillade jag mig, att det var Holmes, som kom hem, eller att någon kom med svar på hans annons. Jag försökte läsa, men mina tankar kunde ej lösslita sig från den egendomliga »affär», i vilken vi blivit inblandad, och de tvenne, varandra så olika skurkar, vi höllo på att förfölja. Var det möjligt, undrade jag, att Holmes kunde ha begått något radikalfel i sina slutledningar? Var han kanske offer för ett grymt självbedrägeri? Kunde hans klart tänkande, spekulativa förstånd möjligen byggt denna vilda teori på falska premisser? Enligt min vetskap hade han aldrig i något fall tagit miste, men även den mest skarpsinnige logiker kan en och annan gång missräkna sig. Med all sannolikhet, tänkte jag, råkar han i sitt resonemang på villovägar just genom sin fina, kanske väl spetsfundiga logik — sin förkärlek för en ovanlig ja, bizarr förklaring även när en mindre invecklad, helt banal tolkning av saken ligger helt nära till hands. Å andra sidan hade jag ju med egna ögon sett bevisen och hört skälen för hans slutledning. När jag i minnet blickade tillbaka på den långa följd av sällsamma händelser, av vilka många i och för sig voro ganska triviala, men likväl alla gingo i samma riktning, kunde jag för mig själv ej dölja det faktum, att om Holmes teori vore oriktig, måste dock den verkliga förklaringen vara minst lika överraskande och häpnadsväckande.
Klockan tre på eftermiddagen hördes en häftig ringning på dörrklockan och en befallande röst nere i förstugan; efter ett par minuter trädde ingen mer och ingen mindre än mr Athelney Jones i egen hög person in i rummet. Han var emellertid högst olik den myndige, stortalige »professor i sunt förnuft», som med så stort självförtroende tagit »affären» i Upper Norwood om händer. Hans ansikte hade ett dystert, nedslaget uttryck, hans uppträdande var helt anspråkslöst och saknade självtillit.
»God dag, sir, god dag!» sade han. »Mr Sherlock Holmes är inte hemma, har jag hört?»
»Nej — han är utgången, och jag vet inte, när han kommer tillbaka. Men ni vill ändå kanske vänta på honom? Sitt ner och tag en cigarr.»
»Jag tackar så mycket, det gör jag gärna», sade han och torkade sig i ansiktet med en röd silkesnäsduk.
»Vill ni ha litet wisky och sodavatten?»
»Ja tack — ett halvt glas. Det är mycket varmt för att vara den här tiden på året och jag har mycket, som oroar och förtretar mig. Ni minns väl min teori om den här Norwood-affären?»
»Ja, jag kommer ihåg, att ni yttrade er åsikt om saken.»
»Nå ja, ser ni, jag har blivit tvungen att ändra den. Jag tyckte mig ha dragit nätet så tätt kring mr Thaddeus Sholto, när han ett, tu, tre kröp ut genom ett hål rakt i mitten. Han var i stånd att på det mest eklatanta sätt bevisa sitt alibi. Från det ögonblick han lämnat sin brors rum, hade han inte ens en sekund varit ensam. Så det kunde omöjligt ha varit han, som klättrat upp på taket och ner genom vindsluckan. Saken är mer än vanligt mystisk, och mitt professionella anseende står på spel. Jag skulle vara glad och tacksam att få litet hjälp.»
»Ja — det behöva vi alla emellanåt», sade jag.
