»Er vän, mr Sherlock Holmes, är en rent av underbar människa, sir», fortsatte detektiven tyst och förtroligt. »Det är en karl, som inte ger sig i första hugget. Jag känner till en hel mängd 'affärer', som blivit honom anförtrodda, men aldrig har jag hört talas om, att han inte lyckats ta reda på hemligheten. Han har nog inga riktigt regelrätta metoder och har litet för bråttom med att bilda sig en teori; men han skulle ha blivit en ovanligt duktig polisman — det kan jag säga vem som vill höra på. I morse fick jag ett telegram från honom; han låter påskina, att han kommit den här Sholto-historien på spåren. Här kan ni själv se.»
Han tog telegrammet ur fickan och räckte mig det. Det var avsänt från Poplar klockan tolv. »Begiv er genast till Baker Street», lydde det. »Skulle jag ej vara hemkommen, så vänta på mig. Jag är tätt i hälarna på Sholtos mördare. Ni kan följa med oss i natt, om ni vill vara med om slutet på historien.»
»Det låter ju bra. Han har tydligen fått upp 'slaget' igen», sade jag.
»Jaså — då hade han också misstagit sig», utropade Jones med märkbar tillfredsställelse. »Till och med de skickligaste ryttare kastas emellanåt ur sadeln. Det här kan naturligtvis vara falskt alarm; min plikt som lagens väktare bjuder mig likväl att ej låta någon utsikt att nå mitt mål gå mig ur händerna. Men här kommer någon — kanske är det han.»
I trappan hördes tunga steg och flämtande, väsande andetag, tydligen härrörande från någon, som i hög grad led av astma. Emellanåt blev den besökande stående, som om han ej orkat gå längre, men slutligen nådde han fram till vår dörr, knackade på och steg in. Mannens utseende stod i full överensstämmelse med de ljud, vi hört i trappan. Han var mycket gammal, klädd i sjömanskostym med en ända upp till hakan igenknäppt kavaj; ryggen var böjd, benen darrade under honom, och han andades endast med stor svårighet. En mångfärgad ytterhalsduk var i flere varv lindad kring halsen och nedre delen av ansiktet, av vilket man ej såg mer än ett par skarpa, mörka ögon, överskuggade av vita, buskiga ögonbryn, samt ett par långa grå polisonger. Han gjorde intryck av att vara en hederlig gammal skeppare, som på ålderdomen råkat i betryck.
»Vad är det ni vill, min vän?» frågade jag.
På gamla människors långsamma, metodiska sätt såg han sig omkring.
»Är mr Sherlock Holmes hemma?» sade han.
»Nej — men om ni har något bud till honom, kan ni ge det åt mig.»
»Det var till honom själv, jag skulle säga det», svarade han.
»Men jag är här i hans ställe — ni kan säga det åt mig. Var det något om Mordecai Smiths båt?»
»Ja — jag vet, var han är. Och jag vet ock, var de karlar, han letar efter, äro. Och jag vet, var skatten finnes — jag vet alltihop.»
»Säg det då till mig, så skall jag låta honom få veta det.»
»Det var till honom själv, jag skulle säga det», upprepade han med en gammal mans retlighet och envishet.
»Då får ni vänta på honom.»
»Nej då! Jag ämnar inte förslösa en hel dag för att göra vem som helst till viljes. Om mr Holmes inte är här, så får han ta reda på saken själv. Jag tycker inte om uppsynen på nå'n av er, och jag tänker inte säga ett enda ord.»
Härmed vände han sig om för att gå, men Athelney Jones ställde sig hastigt i vägen för honom.
