Sida:De fyras tecken 1911.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Ni tycks känna lika bra till saken, som om ni varit med, sir. Sanna förhållandet är, att jag hoppades finna rummet tomt. Jag kände mycket väl till husets vanor, och hade räknat på, att mr Sholto vid den tiden skulle vara nere och supera. Jag tänker inte göra någon hemlighet av mitt sätt att gå till väga — det bästa för mig är nog att tala om sanna och verkliga förhållandet. Hade det varit den gamle majoren, skulle jag med lätt hjärta känt repet om halsen på mig — jag skulle med lika stort sinneslugn satt kniven i honom som jag nu röker den här cigarren. Men det vore en förbannad otur, om jag skulle mista livhanken för den här unge Sholtos skull — jag hade inte det ringaste emot honom.»

»Ni står nu under uppsikt av mr Athelney Jones från Scotland Yard. Han skall ta er med sig upp till min bostad och där skall ni ge oss en detaljerad framställning av händelsens gång. Ni måste avgiva en fullständig och sann bekännelse — om ni det gör, kan jag möjligen sedan bli er till nytta. Jag tror mig kunna bevisa, att det gift, varmed pilen var förgiftad, verkar så hastigt, att mr Sholto var död, innan ni kom in i rummet.»

»Ja, det var han, sir. Jag har aldrig i mitt liv blivit så häpen, som när jag klev in genom fönstret och fick se honom sitta och grina emot mig med huvudet på sned. Jag höll rent av på att svimma, och hade väl nästan slagit Tonga halvt ihjäl, om han inte genast gett sig i väg. I brådskan glömde han sin klubba och ett par av sina pilar med, sade han — det var väl de, som hjälpte er på spåret efter oss, fastän jag omöjligt kan begripa, hur ni lyckades hålla i och inte tappade bort det. Mot er hyser jag alls ingen ovilja för det, sir. Men nog är det besynnerligt», tillade han med ett bittert leende, »att jag, som med full rätt kan göra anspråk på en halv miljon pund, skulle nödgas tillbringa första hälften av mitt liv med att bygga en vågbrytare på en av Andamanerna och nu har all utsikt till att under sista hälften få gräva avloppsdiken vid Dartmoor. Det var en olyckans dag för mig, då jag första gången fick syn på köpman Achmet och hörde talas om den stora skatten från Agra; den har aldrig varit till annat än förbannelse för den, som ägt den. Achmet blev mördad; major Sholto framsläpade sina sista år i skam och fruktan; mitt öde har varit livslång träldom.»

I detta ögonblick stack Athelney Jones sitt grova ansikte och sina breda skuldror in genom kajutdörren.

»En riktig liten familjekonferens», anmärkte han. »Jag skulle inte ha något emot en klunk ur den där pluntan, Holmes. Nå ja — jag tycker verkligen, att vi kunna gratulera varandra! Skada, att vi inte lyckades fånga den andra kanaljen levande — men det kunde ju inte hjälpas. Ni måste i alla fall medge, Holmes, att det hängde på ett hår — det var med knapp nöd vi hunno upp henne.»

»Slutet gott, allting gott», sade Holmes. »Men jag anade verkligen inte, att Aurora var en sådan 'klippare'.»

»Smith säger, att hon är en av de mest snabbgående ångslupar här på floden, och att vi aldrig skulle ha tagit fatt henne, om han haft en karl till hjälp i maskinen. Han svär på, att han ej känner till den här Norwood-historien.»

»Det gör han heller inte», utbrast vår fånge, »han har inte den minsta aning om saken. Jag valde hans barkass, därför att jag hört hon skulle vara den bästa som fanns. Jag berättade honom ingenting, men betalade honom bra, och han hade fått löfte om en större