Sida:De fyras tecken 1911.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


olycksbringande skatt förvarats. Någon nyckel sågs ej till, men skrinet var ganska tungt, och vi hade åtskilligt besvär med att få det nedflyttat i vår egen lilla kajuta. Under det vi långsamt ångade uppför floden, läto vi vår strålkastare spela i alla riktningar, men kunde ej upptäcka minsta spår av den försvunne vilden. Någonstädes på botten av Thames och djupt inbäddade i dess mörka gyttja multna benen av denne vårt lands egendomlige gäst.

»Se hit», sade Holmes och pekade på ett ställe i skeppsluckan. »Vi hade våra pistoler färdiga just i lagom tid.»

Och verkligen sågs strax intill där vi stått en av de små dödsbringande pilar, vi så väl kände till, fastsittande i brädfodringen. Den farliga lilla tingesten hade troligen susat mitt emellan oss i samma ögonblick vi avfyrade pistolerna. Holmes smålog och ryckte lätt på axlarna, men jag medger gärna, att jag kände mig helt beklämd vid tanken på den hemska död, vi i denna natt med knapp nöd undgått.


XI.
DEN STORA AGRA-SKATTEN

Vår fånge satt nere i kajutan mitt emot det stora järnskrinet, för vars åtkomst han arbetat så länge och så ihärdigt. Han var en lång, stark krabat med djärvt, trotsigt utseende; de otaliga, fina rynkorna kring ögon och munvinklar, tillika med den brunstekta, väderbitna hyn talade om ett tungt, på mödor och försakelser rikt liv, till största delen tillbrakt i fria luften. Den ovanligt kraftiga, långt utstående hakan kännetecknade en man, som med iver och seg envishet fullföljde sina en gång uppgjorda planer. Han kunde vara omkring femtio år gammal, ty såväl hår som skägg voro starkt gråsprängda. När hans anletsdrag voro i vila, såg han långt ifrån obehaglig ut, men då han blev ond, gåvo de buskiga ögonbrynen och den utstående hakan honom ett vilt, hänsynslöst uttryck. Nu satt han lugnt och stilla; de med handklovar försedda händerna vilade på hans knä, huvudet var nedsjunket mot bröstet, och han höll sina små skarpa, blixtrande ögon fästade på det skrin, som varit orsak till hans ogärningar. Mig förekom det, som om det funnits mer sorg än vrede i hans stela, orörliga anletsdrag. En gång betraktade han mig med en skymt av något, som liknade humor, i sina ögon.

»Ja, min stackars Jonathan Small», sade Holmes och tände en cigarr, »det var ledsamt, att saken skulle ta den här vändningen för er.»

»Det tycker jag också, sir», svarade han frimodigt. »Men inte tror jag, att jag kommer att dingla i galgen för den här affären, inte. Jag kan med handen på bibeln svära, att jag aldrig lyft ens ett finger mot mr Sholto. Det var den lille förbannade Tonga, som satte en av de där satans pilarna i honom. Jag hade ingen del i mordet, sir — jag sörjde lika mycket över, vad som hänt, som om mr Sholto varit en av mina egna köttsliga anförvanter. Den lille svarte djävulen fick nog smaka daggen för besväret, men vad nytta gjorde det — det som var skett, kunde ju inte ändras.»

»Här har ni en cigarr», sade Holmes, »och det är nog bäst, att ni tar en duktig klunk ur min plunta — ni är ju alldeles genomvåt. Hur kunde ni tro, att en så liten svag stackare som den där svartingen skulle orka fasthålla mr Sholto, medan ni klättrade uppför repet?»