finnas många unga damer i England, som äro rikare än ni. Är det inte härligt — hänförande — storartat!» Antagligen var jag väl överdriven i mina förtjusningsutbrott, och troligen ljödo mina lyckönskningar ej fullt uppriktiga, ty hon lyfte liksom frågande sina ögonbryn och såg förvånad på mig.
»Om jag blivit rik», sade hon, »har jag er att tacka därför.» »Nej, nej», svarade jag ivrigt, »inte mig, utan min vän Sherlock Holmes. Med bästa vilja i världen skulle jag ej ha kunnat följa en ledtråd, som satte till och med hans skarpsinne och utomordentliga analytiska förmåga på hårt prov. Och det var nära, att skatten i sista ögonblicket ryckts oss ur händerna.»
»Slå er ner, doktor Watson, och berätta mig litet om det här äventyret», sade hon.
Jag omtalade i största korthet vad som hänt sedan vi sist råkats — Holmes' nya undersökningsmetod, upptäckten av Aurora, Athelney Jones uppträdande på scenen, vår nattliga utfärd och den vilda jakten nedför Thames. Hon lyssnade med strålande ögon till berättelsen om våra äventyr. När jag korn att nämna den förgiftade pil, som så nära träffat en av oss, blev hon så blek, att jag trodde hon skulle svimma.
»Det är ingenting», sade hon, när jag skyndsamt hällde i ett glas vatten åt henne, »det är redan över. Men jag kände mig så upprörd vid tanken på, att mina vänner för min skull utsatt sig för en sådana fara.»
»Den är ju förbi nu», svarade jag. »Och så farligt var det ej heller. Jag skall ej tala om några fler hemska detaljer för er. Låt oss tänka på något gladare. Här framför oss ha vi den stora skatten — ingenting kan väl vara gladare och intressantare. Jag skaffade mig tillåtelse att ta den med mig hit — jag trodde det skulle roa er att se den före alla andra.»
»Naturligtvis skulle det vara mycket roligt», sade hon. Men hon föreföll varken särdeles glad eller intresserad. Troligen tyckte hon likväl, att det kunde synas ovänligt och otacksamt att visa sig likgiltig för ett pris, som med sådan möda och ansträngning blivit vunnet.
»Ett sådant vackert skrin !» sade hon och lutade sig fram mot den lilla kistan. »Det är tillverkat i Indien, antar jag?»
»Ja, i Benares, efter allt att döma.»
»Och så tungt det är!» utropade hon och försökte lyfta det. »Skrinet måste i sig självt vara av ganska stort värde. Var är nyckeln?»
»Small kastade den i Thames», svarade jag. »Vi få ta till mrs Forresters eldgaffel.»
På skrinets framsida fanns en tjock, bred hasp, föreställande bilden av en sittande Buddha. Jag stack eldgaffeln in under haspen och bände kraftigt till — låset sprang upp med en ljudlig smäll. Med darrande händer öppnade jag locket. Miss Morstan och jag stirrade häpna på varandra. Skrinet var tomt!
Ej underligt, att det var tungt: de massiva sidoväggarna voro runt omkring två tredjedels tum tjocka. Kistan var tillverkad med största omsorg och skicklighet; den var ytterst solid och var tydligen från början bestämd till förvaringsrum åt saker av stort värde; men nu innehöll den ej minsta tillstymmelse till guld eller ädelstenar: den var fullkomligt tom.
»Skatten finns ej — den är försvunnen», sade miss Morstan lugnt.
När jag fick riktigt klart för mig, vad dessa ord inneburo, tycktes allt omkring mig ljusna. Jag hade ej förrän nu, när den väl var borta, gjort mig reda för; hur tungt den stora skatten från Agra vilat på mitt hjärta. Det var utan tvivel själviskt, trolöst, ja, rent
