av orätt, men jag kunde ej tänka på annat än att den mur av guld, som stått emellan oss, nu försvunnit.
»Gud vare tack och lov!» utbrast jag ur djupet av min själ.
Hon betraktade mig småleende.
»Varför säger ni så?» frågade hon.
»Emedan jag nu kan hoppas komma er närmare», sade jag och fattade hennes hand. Hon lät den ligga kvar i min.
»Emedan jag älskar er, Mary, så sant, så uppriktigt som en man någonsin älskat en kvinna. Emedan denna skatt, dessa rikedomar, höllo mina läppar förseglade. Men nu, när skatten ej längre finns till, kan jag få säga er, hur högt jag älskar er. Det var därför jag sade: 'Gud vare tack och lov!'»
»Då säger jag också 'Gud vare tack och lov'», viskade hon ömt, i det jag drog henne in i min famn.
Och jag visste, att jag den natten vunnit en av de största skatter, jorden äger att bjuda.
XII.
JONATHAN SMALLS MÄRKVÄRDIGA ÄVENTYR
Den hederlige, fryntlige polisinspektören fick tillfälle att öva sig i tålamod, ty det dröjde ganska länge, innan jag åter uppenbarade mig för honom. Han såg helt besviken ut, när jag visade honom det tomma skrinet.
»Farväl med belöningen» sade han dystert. »Där det inte finns några pengar, får man ingen betalning. Den här historien hade varit värd en tiopundssedel både för Sam Brown och mig, om skatten hade funnits kvar i skrinet.»
»Mr Thaddeus Sholto är mycket rik», sade jag; »han ska' nog inte låta er gå miste om er belöning, vare sig han fått sin del av skatten eller ej.»
Inspektören skakade tvivlande på huvudet.
»Det var en snygg affär», sade han, »och det är nog också mr Athelney Jones' åsikt.»
Hans förutsägelse gick i fullbordan: detektiven såg allt annat än glad ut, när jag kom hem till Baker Street och visade honom det tomma skrinet. De hade anlänt till vår bostad en liten stund före mig — Holmes, fången och detektiven — ty de hade så till vida ändrat sin plan, att de först inlämnat rapport på polisvaktkontoret. Holmes låg bekvämt tillbakalutad i sin länstol med det vanliga likgiltiga uttrycket på sitt ansikte; Small satt mitt emot honom på en stol med träbenet i kors över det friska benet. När jag visade de andra det tomma skrinet, lutade han sig bakåt och brast ut i högt gapskratt.
»Det här är din tillställning, Small», sade Athelney Jones i hög grad förargad.
»Ja visst — jag har gömt skatten på ett ställe, som ni aldrig skall lyckas upptäcka», svarade Small triumferande. »Skatten var min, och när jag själv inte kunde få någon glädje av den, så skulle så tusan heller någon annan få det. Jag säger er, att ingen själ på jorden annat än de tre straffångarna på Andamanerna och jag själv har minsta rätt till dyrbarheterna. Och nu vet jag, att jag inte kan ha någon nytta av dem, och det kan inte mina kamrater heller. Jag har hela tiden handlat lika mycket å deras vägnar som å mina egna — det har alltid varit 'De fyras tecken' — alltid. Och jag vet, att de skulle ha gjort precis som jag och kastat skatten i Thames hellre än låta någon av Sholtos eller Morstans släkt få den. Det var inte för att rikta dem, som vi togo Achmets liv.
