finna en massa familjer vid namn Small, om ni ville göra er besvär med att höra efter. Själv har jag ofta funderat på att se mig litet om i min fädernebygd, men sanningen att säga, så var jag just aldrig någon heder för familjen, och jag tror ingen av de mina skulle bli värst glad över att se mig igen. De äro alla hederliga, gudfruktiga människor, som i lugn och ro odla sin jord och äro välkända och ansedda på många mils omkrets; jag har alltid tyckt om ett fritt, kringströvande liv. När jag var aderton år gammal, blevo de mig alldeles kvitt; jag råkade i 'klabberi' för en jäntas skull och såg ingen annan utväg ur eländet än att ta värvning vid ett regemente, som just skulle ge sig av till Indien.
»Men det var nog inte meningen att jag skulle bli soldat. Jag hade jämnt och nätt hunnit lära mig gå i takt och hantera musköten, då jag en vacker dag var dum nog att ta mig ett bad i Ganges. En tur för mig var, att sergeanten vid mitt kompani, John Hodder, befann sig i vattnet på samma gång som jag; han var en av de styvaste simmarne i hela armen. En krokodil tog fast i mig, just som jag kommit halvvägs över floden och nöp av mitt högra ben strax ovan knäet, lika nätt och fint, som en fältskär skulle ha gjort. Av förskräckelse och blodförlust svimmade jag och hade troligen drunknat, om Hodder ej fattat tag i mig och bogserat mig i land. I fem månader låg jag på hospitalet, och när jag äntligen kunde linka ut därifrån med den här trästumpen fastbunden vid den bit av benet, som fanns i behåll, fick jag veta, att jag såsom varande invalid var struken ur armens rullor; till någon slags aktiv tjänst dugde jag ju heller inte.
»Herrarna kunna nog tänka sig, att jag inte rosade marknaden — en stackars oduglig krympling var jag, fast jag inte hade tjugu år ens på nacken. Emellertid visade sig min olycka snart vara en ren välsignelse för mig. En man, vid namn Abel White, som hade stora indigoplantager, behövde en uppsyningsman för att hålla alla hans coolies i styr och se till att de skötte sitt arbete. Han var bekant med min överste, som alltsedan olyckshändelsen intresserat sig för mig. För att nu inte dra allt för långt ut på historien, så vare det nog sagt, att jag på överstens rekommendation fick platsen; enär största delen av min tid måste tillbringas på hästryggen, var träbenet mig ej till hinder — jag hade ett så pass stort stycke av benet kvar, att jag ledigt kunde hålla mig fast i sadeln. Allt vad som fordrades av mig var, att jag skulle rida över plantagen, se efter, hur folket arbetade, och rapportera dem, som voro lata och vårdslösa. Jag fick ganska god lön, min bostad var rymlig och snygg, och jag kände mig belåten med utsikten att tillbringa hela mitt återstående liv på en indigoplantage. Mr Abel White var en snäll, välvillig människa; han kom ofta ner till mig i min lilla koja och satt och rökte och pratade med mig — en vit man därute känner sig alltid vänligare stämd mot sina landsmän, än han gör härhemma.
»Men jag har ständigt förföljts av otur. Plötsligt och utan minsta varning, bröt det stora upproret ut. Den ena månaden såg Indien lika lugnt och fridfullt ut som Surrey eller Kent — den nästa hade tvåhundra tusen svarta djävlar kommit lösa, och det kunde inte ha varit värre i själva helvetet. Ja, herrarna ha nog bättre reda på den saken än jag — läsning är just inte i min väg. Jag känner bara till det, som jag sett med mina egna ögon. Vår plantage var belägen på en plats, som hette Muttra, nära gränsen till de nordvästra provinserna. Natt efter natt var himlavalvet
