»Jag visste naturligtvis, att du inte skrivit något brev; vi ha ju hela förmiddagen suttit tillsammans och pratat. Jag ser också, att du i din skrivportfölj, som ligger uppslagen, har ett helt ark frimärken och en bunt brevkort. Varför i all världen skulle du således gå till postkontoret, om du ej ville skicka av ett telegram? Tag bort alla onödiga faktorer — den, som återstår, måste innehålla sanningen.»
»I det här fallet är det verkligen så», sade jag eftersinnande. »Saken är emellertid, som du säger, högst enkel. Skulle du anse mig närgången, om jag satte dina teorier på ett svårare prov?»
»Tvärtom», svarade han; »jag skulle bli dig tacksam — det skulle hindra mig att ta en andra dosis kokain. Med största nöje skall jag söka lösa varje problem, du vill framlägga för mig.»
»Jag har ofta hört dig säga, hur svårt det är för en människa att dagligen begagna en sak utan att på denna kvarlämna sådana bevis på sin individualitet, att en övad iakttagare i dessa kan läsa hennes karaktär. Här har jag ett fickur, som nyss kommit i min ägo. Skulle du vilja säga mig din åsikt om den förre ägarens vanor och böjelser?»
Jag räckte honom uret med en viss känsla av skadeglädje i mitt hjärta, ty jag höll provet för alldeles omöjligt och önskade, att det skulle bli honom en läxa och stämma ner den något väl högdraget dogmatiserande ton, han på sista tiden antagit. Holmes tog klockan, vägde den i handen, betraktade uppmärksamt urtavlan, öppnade boetten och undersökte urverket först med blotta ögat och sedan med ett skarpt förstoringsglas. Jag kunde knappt avhålla mig från att småle åt hans modstulna uppsyn, när han slutligen smällde igen locket och gav mig klockan tillbaka.
»Det finns just inte mycket att gå efter», sade han.
»Klockan har nyss blivit rengjord, och därmed ha de flesta 'talande' fakta försvunnit.»
»Du har rätt», medgav jag. »Den blev rengjord, innan den skickades till mig.»
Inom mig anklagade jag min vän för att ha framdragit denna ytterst svaga, banala ursäkt endast i avsikt att överskyla sitt misslyckade försök. Vilka upplysningar kunde han väl inhämta av ett smutsigt ur?
»Fastän långt ifrån tillfredsställande har min undersökning ej varit alldeles fruktlös», anmärkte han och stirrade med drömmande, glanslös blick upp mot taket. »Av vad jag kunnat sluta mig till antar jag, att klockan tillhört din äldste bror och att han ärvt den efter er far.»
»Det ligger ju så att säga i öppen dag; på boettens baksida stå bokstäverna 'H. W.' ingraverade.»
»Ja visst. W'et tyder på ditt tillnamn. Uret är tillverkat för femtio år sedan, och initialerna äro lika gamla som själva klockan; denna har alltså ägts av en person, som tillhört generationen före vår. Nipper och dyrbarheter ärvas vanligen av äldste sonen i familjen, och oftast bär denne samma dopnamn som hans far. Din far har, om jag minns rätt, varit död i många år; uret har således varit i din äldste brors ägo.»
»Rätt gissat!» medgav jag. »Och vidare?»
»Han hade mycket oregelbundna vanor — var vårdslös och oordentlig. Han började sin bana med mycket goda framtidsutsikter, men begagnade sig ej av sina chancer; under ganska lång tid levde han i fattigdom; emellanåt tycktes lyckan åter vilja le mot honom, men så började han dricka och dog inom kort. Detta är allt, vad jag kunnat sluta mig till.»
Jag reste mig hastigt från min plats och linkade otåligt fram och åter i rummet med hjärtat fyllt av bitterhet och förargelse.
