andra ej äga minsta värde, men som jag ogärna skulle vilja förlora. Men jag är ingen utarmad tiggare — jag skall belöna er, unge sahib, och er guvernör också, om han skänker mig det skydd, jag begär.'
»Jag stod ej längre ut med att underhandla med karlen. Ju mer jag betraktade hans feta, uppskrämda ansikte, desto omöjligare tycktes det mig, att vi med kallt blod skulle kunna mörda honom.
»'För honom till högvakten', sade jag.
»De bägge sikherna togo honom emellan sig, jätten följde bakom; så tågade de in genom det mörka portvalvet. Aldrig har en människa så på alla sidor varit omgiven av döden. Jag blev stående på post med lyktan i hand.
»Jag kunde höra det jämna trampet av deras fötter, när de vandrade sin väg fram genom de långa, slingrande korridorerna. Plötsligt upphörde stegen — jag förnam ljudet av röster; av häftigt brottande, av tunga slag eller stötar. Ett ögonblick senare märkte jag till min förfäran, att någon i vildaste fart kom rusande åt det håll, där jag stod. Jag vände min lykta mot den långa, mörka gången, och där såg jag den fete lille karlen med vindens hastighet komma löpande; blodet rann från hans ansikte, och i hälarna på honom ilade i fyrsprång den jättelike, svartskäggige sikhen med en stor kniv i handen. Jag har aldrig sett en människa springa så fort, som den lille köpmannen, och jag insåg tydligt, att om han lyckades komma förbi mig ut i det fria, skulle han kunna rädda sig. Mitt hjärta veknade ett ögonblick, men tanken på skatten gjorde mig åter hård och mordlysten. När han kommit mitt för mig kastade jag min musköt mellan benen på honom — har föll och rullade runt ett par gånger likt en skjuten hare. Innan han hunnit resa sig, var sikhen över honom och stötte sin kniv i hans sida. Han gav ej det minsta ljud ifrån sig och rörde ej en muskel — min tro är, att han bröt halsen av sig, när han föll. Herrarna se själva, att jag håller mitt löfte. Jag talar om allting precis som det hände, antingen det ställer mitt eget handlingssätt i vacker dager eller ej.»
Small avbröt ett ögonblick sin berättelse och sträckte ut sina bundna händer efter den viskygrogg, Holmes lagat till åt honom. Vad mig själv angår, så måste jag bekänna, att vår fånge nu ingav mig en obetvingelig avsky, ej endast för den hemska mordgärning, i vilken han tagit del, utan ock för hans likgiltiga, sorglösa sätt att framställa saken. Någon sympati från mig kunde han ej påräkna, även om han skulle drabbas av lagens strängaste straff. Sherlock Holmes och Jones sutto med händerna vilande på knäna; de voro djupt intresserade av historien, men på deras ansikten lästes ock avsmak och motvilja. Small lade förmodligen märke härtill, ty det låg en anstrykning av trots i hans röst och hållning, när han återtog tråden i sin berättelse.
»Naturligtvis gjorde vi mycket orätt — det vet jag», sade han. »Men jag skulle bra gärna vilja veta, hur många, som varit i mitt ställe, skulle ha vägrat skaffa sig sin andel av bytet, i synnerhet om de vetat, att deras vägran skulle medfört ögonblicklig död. Och när han väl var inne i fästningen, gällde det hans liv eller mitt. Hade han lyckats slippa ut därifrån, skulle hela affären ha kommit i dagen; jag skulle ha blivit ställd inför krigsrätt och arkebuserad — det fanns intet tvivel om den saken; människorna voro inte särdeles milda och fördragsamma på den tiden.»
»Fortsätt er berättelse», sade Holmes kort och befallande.
»Nå — ja — vi buro in honom, Abdullah, Akbar och
