Sida:De fyras tecken 1911.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

jag. Och tung var han med besked, fast han var så liten. Mahomet Singh lämnades kvar att bevaka porten. Vi buro liket till ett ställe, som sikherna redan utsett och gjort i ordning. Det låg ett stycke bort, just där en lång, slingrande gång leder in till en stor, öde sal, vars murar höllo på att falla i ruiner. Golvet var i ena hörnet alldeles instörtat; det bildade en naturlig grav, och i denna lade vi Achmet krämare och täckte honom med lösa tegelstenar. Därefter gingo vi tillbaka till skatten.

»Den låg på den plats, där han låtit den falla, då han blev angripen. Skrinet var detsamma, som nu ligger framför oss här på bordet. I det utskurna handtaget hängde i ett silkessnöre en liten nyckel. Vi öppnade locket, och lyktans sken föll på en massa de skönaste och dyrbaraste ädelstenar, sådana som jag i min barndom läst och drömt om. Deras glans nästan bländade våra ögon. Sedan vi en lång stund fröjdats av deras åsyn togo vi ut dem, en och en, och uppsatte en lista på dem. Där funnos ett hundra fyrtiotre diamanter av renaste vatten, bland andra den som kallas, tror jag, 'Stora Mogul', och anses vara den näst största ädelsten, som blivit funnen. Så fanns där nittiosju mycket vackra smaragder och hundra sjuttio rubiner, av vilka dock många voro helt små. Vidare fyrtio karbunklar, tvåhundratio safirer, sextioen agater, och en hel mängd beryller, onyxar, kattögon, turkoser och andra stenar, vilkas namn jag då för tiden ej ens kände till, fastän jag sedermera fick reda därpå. Dessutom funnos i skrinet trehundra utomordentligt vackra pärlor; tolv av dessa voro sammansatta till ett slags diadem. Dessa sistnämnda hade — antagligen av major Sholto — blivit tagna ur skrinet; de funnos ej där, när jag häromdagen öppnade det.

»Sedan vi räknat alla dyrbarheterna, lade vi dem tilbaka i skrinet och buro dem till porten för att Mohamet Singh också skulle få se dem. Vi förnyade högtidligt vår ed att stå varandra bi och troget bevara hemligheten. Så kommo vi överens om att gömma vår skatt på ett säkert ställe och ej lägga beslag på den förr än fred åter rådde i landet; då skulle vi dela den oss emellan. Delningen kunde ej strax företagas, ty om man hos oss fann så dyrbara ädelstenar, skulle det uppväcka misstankar, och inom fortet fanns ingen plats, där vi hade kunnat förvara dem. Vi buro därför skrinet till samma sal eller hall, varest vi begraft den dödade köpmannen; ur den bäst bibehållna muren uttogo vi några stenar och nedlade skrinet i den därigenom uppkomna håligheten. Vi togo noga märke på stället, och dagen därefter gjorde jag fyra planteckningar, en åt oss var, och satte 'de fyras tecken' på dem alla; vi hade ju svurit, att var och en av oss skulle handla å allas vägnar och att ingen skulle ensam dra fördel av den gemensamma skatten. Och det är en ed, som jag med handen på hjärtat kan bedyra, att jag aldrig brutit.

»Det tjänar ju ingenting till att berätta herrarna, hur det stora upproret slutade. Sedan Wilson tagit Delhi och sir Colin undsatt Lucknow var ju rebellernas kraftigaste motstånd brutet. Nya truppsändningar anlände, och Nana Sahib flydde över gränsen. En flygande kolonn under överste Greathead kom till Agras undsättning och drev bort 'packet', som samlat sig omkring och i staden. Landet tycktes på god väg att bli lugnt igen, och mina kamrater och jag började hoppas, att den tid nalkades, då vi utan fruktan för upptäckt skulle kunna få njuta av vår rikedom. Men helt plötsligt blevo dessa våra förhoppningar tillintetgjorda — vi arresterades och anklagades för mord på köpman Achmet.