»'Inte så bråttom', sade jag och blev lugnare, ju ivrigare han visade sig. 'Jag måste ha mina tre kamraters samtycke — jag har redan sagt er, att det är vi alla fyra tillsammans eller ock ingen av oss.'
»'Dumheter!' utbrast han! 'Vad ha tre svarta kanaljer att göra med oss och vår överenskommelse?'
»'De må vara svarta eller blå', svarade jag, 'men vi är i förbund med varandra, och det får bli alla av oss eller ingen.'
»Vi beslöto oss äntligen för ett andra möte, och vid detta voro även Mahomet Singh, Abdullah Khan och Dost Akbar närvarande. Saken skärskådades från alla sidor, och slutligen lyckades vi komma överens. Vi skulle förse de bägge officerarna med planritningar av fortet i Agra och noga utpeka det ställe i muren, där skatten låg gömd. Major Sholto skulle bege sig till Indien och förvissa sig om, att våra uppgifter överensstämde med vexkliga förhållandet. Om han fann skrinet skulle han låta det stå kvar på dess plats, skicka en liten väl utrustad jakt till Rutland Island, dit vi skulle skaffa oss väg, varefter han skulle återtaga sin tjänstgöring. Sedan skulle kapten Morstan ta permission och resa oss till mötes i Agra, där vi skulle dela skatten; kaptenen skulle ta majorens såväl som sin egen andel i förvar. Alla dessa överenskommelser beseglades med de heligaste eder. Jag satt uppe hela natten, och när morgonen grydde voro de bägge planritningarna färdiga och underskrivna med 'de fyras tecken' — d. v. s. undertecknade av Abdullah, Akbar, Mahomet och mig själv.
»Ja, herrarna bli väl utledsna på min långa historia, och jag ser nogsamt, att mr Jones längtar att få mig inom lås och bom. Jag skall vara så kortfattad som möjligt. Den där gemene skurken Sholto reste till Indien, men kom aldrig tillbaka. Kapten Morstan visade mig hans namn på en av de stora postångarnas passagerarelista en kort tid efter hans avresa. Hans farbror hade dött och efterlämnat åt honom en betydlig förmögenhet, och likväl kunde han nedlåta sig att behandla oss fem stackare så som han gjorde. Morstan reste, som uppgjort var, till Agra och fann efter förmodan skatten borta. Majoren, den usle kanaljen, hade tagit den med sig, utan att ha uppfyllt ett enda av de villkor, på vilka vi invigt honom i hemligheten. Från den dagen levde jag endast för att hämnas — jag ruvade på mina hämndplaner natt och dag — det blev en allt uppslukande passion hos mig. Jag frågade ej efter lagens bud — tanken på galge och rep avskräckte mig ej. Att lyckas fly, att spåra upp Sholto, att få känna min hand kring hans strupe — det var min enda strävan. Till och med Agraskatten hade kommit att intaga andra rummet i mitt sinne — det första intogs uteslutande av mitt hämndbegär.
»Nå ja — jag har mer än en gång i mitt liv satt mig saker och ting före, och oftast har jag drivit min vilja igenom. Men nog fick jag i det här fallet vänta länge, innan min dag randades. Jag har redan sagt er, att jag snappat upp litet kunskap i medicin. En dag, då doktor Somerton låg i stark feber och ej kunde röra sig, fann en avdelning straffångar en liten inföding i skogen. Han var genomsjuk och hade dragit sig undan till ett ensligt ställe för att dö. Jag tog honom om hand, fastän han var lika elak och gallsprängd som en huggorm; efter ett par månader hade jag lyckats kurera honom, men som han fattat en viss tillgivenhet för mig, ville han ej gå tillbaka till sina gömslen i skogen, utan höll sig ständigt i närheten av min hydda. Jag lärde mig ett och annat av hans språk, och detta kom honom att sluta sig än närmare till mig.
»Tonga — så hette den lille vilden — var en duktig
