krås i halsen och svart tyllnegligé över hjässan och den bruna hårchinjongen.
Inkomsterna på skolan räckte väl inte så långt, men tante Emerentia hade för vana att inta sina middagar i elevernas hem. Hon gick tämligen ordentligt i tur och ordning och började om från början, när laget var genomgånget.
Hälsa mamma, sade hon, att i dag tittar jag till er och äter middag. Ni behöver alls inte göra er något besvär för min skull.
Och hon kom också mycket punktligt med sin svarta ridicule under armen. Där fanns alltid plats i den att stoppa något med sig hem.
Nästan alla hade lärt sig stava för tante Emerentia. Hon var så gammal att till och med fröken Ann Charlotte lärt sig läsa för henne, och alla kände sig som elever inför henne.
Hur stavas det ordet, min söta Clémentine, kunde hon säga med stark tillrättavisande ton, när något ord blev oriktigt
