Det var kanske också därför, som så litet ungdom syntes till i de gula husen.
Här stannade hellre de gamla, de för vilka synkretsen blivit trängre, tills den gick i alla snävare cirklar kring endast det närmast liggande. Bakom rutornas vita och alltid nystärkta gardiner skymtade också så många skrumpnade ansikten med minnenas och resignationens ro och stillhet över sig. Det var som sade de förnöjsamma leendena, att det var gott det nu var slut med allt det brokiga och bullersamma där utanför. Ungdomstidens stormande drömmar, förhoppningarnas gyllene illusioner, hade krympt samman i de mognare årens besvikenhet och verklighetens vanesläp — nu var det alltsammans borta som i ett fjärran land, som minnet förskönade och log emot, som mot något enbart vackert och vänligt. Och i de låga rummen talade alla gamla saker och bohagsting om flydda tider, då man ännu stod mitt i det rörliga livet och ännu hade något att se framåt till. Nu var det mest
