minnen alltsammans, som tankarna vände sig kring — för allt det andra hade man blott ett litet trött leende. Det var andra som fingo ta del i det, man hade redan gjort sitt, och vad man hade att vänta var ju nästan blott det stora uppbrottet.
Och vad man talade om, när man kom tillsammans, var ju också mest om det myckna som varit, men det var förgånget nu.
Så kom det sig, att den lilla staden var minnenas och ålderns stad — ett hem för så många tysta små hopskrumpna åldringar.
Det var tante Carolinas hem, och tante Emerentias, det var också assessorns och Angéliques och majorens. Men det var också gamla fru kaptenskan Marie-Sophie Luths.
Nu satt hon som de flesta andra i den vita mantiljen i sin gamla berceuse vid fönstret bakom alla blomkrukorna och hon tänkte på gamla dagar, då den tokige löjtnanten hade kommit till prästgården
