dem nästan utantill. Och med sin spruckna röst kunde hon sjunga för Kristin:
»O, flyktade behag av mina barndoms dagar!
I minnets spegel sedd, er bild, er falska bild
Det känslolösa lugn ut ur mitt bröst förjagar,
Som dövade mitt kval och gjorde känslan mild.
Då var jag lycklig, då — på nöjets armar buren,
Så glatt och ljust åt mig den vida världen log —
Men milda fridens vän och vän utav naturen
Så menlöst, fromt och ömt mitt lilla hjärta slog.
Då var jag rik och säll, o vilken mängd av vänner,
Som höljde mina fjät och trängdes om min famn.
Nu fattig, glömd, förtryckt mig ej en enda känner,
Och namnet utav mig det är ett okänt namn.»
Så kunde hon sjunga — alla de många verserna igenom utan att ta fel på ett enda ord, ända till slutstrofen:
»Snart glömd och obemärkt i gravens famn jag hastar,
Om Tilma då en gång, när midnattstimman slår,
