och tagit den första kyssen nere vid lusthuset i syrenbersån och på förlovningstidens alla muntra brev från honom och bröllopet i den gamla vitmenade landskyrkan. Vad blommorna och guirlanderna hade doftat, och vad han såg stolt och skalkaktig ut, Luthen! Och vad alla flickorna sågo högtidliga ut — både Sophie och Rosina och alla de andra i sina vita tärnklänningar. Men dansen efteråt bemma i prästgården hade gått så dammet virvlat och alla de gamla ärevördiga prästporträtten hade flaxat på sina krokar för luftdraget. Och resan efteråt i den gamla blomstersmyckade orrkojan och det nya hemmet. Hur kommo ej minnena fram ett efter ett, det ena fann det andra.
Men i skymningen kom gamla Kristin in från köket för att småprata. Hon kunde dem så väl, alla historierna, men ständigt voro de lika nya och intressanta.
På almbordet i hörnet lågo Lindegrens samlade arbeten — det var nu nästan överflödigt, ty fru Marie-Sophie kunde
