faller alltid först, hur mycket fart han än får, och den gröna är Jérome, men den lilla gula är Joseph, konungen av Neapel. Si, hur de pusta, sade hon, ha, nu faller de — bara Napoleon står. Och den bruna, gula och gröna trillade åt alla håll, medan fru Marie-Sophie skrattade.
Så var det nu kväll efter kväll, tills Kristin serverade téet. Då strökos alla pirrona — både bonaparterna och de andra monarkerna — ned i sekretärlådan igen, och fru Marie-Sophie gick till sängs.
Genom gardinspringorna flöt månskenet in i smala strimmor över matten och över kaptenens porträtt, som paraderade över soffan. Lackviolerna doftade på fönsterbrädet och pendylen tickade jämt på sin konsol — det var det enda ljud som hördes i de ombonade små rummen, där vänliga genier ljudlöst tycktes tassa omkring i månskenet. Blott borta från kakelugnsvrån steg då och då ett svagt kurrande från katten Dora, som spann av välbehag i sin korg.
