samme bland alla dessa åldringar och pensionärer. Han undrade vad de kunde sysselsätta sig med, hur fingo de alla timmarna att gå? På väg till sina skyddslingar och sjuka kunde han stanna och prata med vilken som helst — alla kände honom, om han ej kände dem — och alla sågo helt belåtna ut, när han muttlade dem någon artighet i örat. Men den blide och ovärdslige kyrkoherden, som gick i funderingar över nästa söndags predikotext, kunde han hålla fast i knapphålet och säga:
Min bäste bror, har du mycket själavård?
Bönderna runt omkring kommo åkande till doktorn, och de tyckte det var en rejäl karl — han kurerade dem och kvinnfolken för det mesta, och medicin skrev han ut i stora doser, som sved och gjorde gott — det var läkedom i den, det var säkert det. Men det kunde också hända att han satte sig på tvären ibland, när de kommo för att hämta honom till sjukbud:
