Jag reser aldrig ut på landet, sade han, där är så fult, bara gärdsgårdar.
Men strax veknade han igen, när någon av kvinnorna började gråta:
Jaså, lipar mamsell, nå då följer jag väl med, sade han, och väl instuvad i skjutsen gick det löst med prat och historier och frågor om jordbruket och kommunala angelägenheter — allt visste han och hade reda på. Det gick nu så många berättelser om allt vad Doktorn kunde finna på.
Fru Clémentine kunde då aldrig glömma, vad han sagt henne, då hennes nerver voro alldeles i olag:
Inte kan jag rå för att frun har former som en ko och nerver som en mygga, hade han sagt, och det var då verkligen inte alls passande.
Men en dag, när han hade varit uppe hos majorens — fröken Ann’ Charlotte var lite krasslig — hade det ringt på tamburdörren och doktorn gick att öppna. Det var en tiggerska där ute och doktorns hjärta rördes. Tvärt gick han bort till sil-
