Hoppa till innehållet

Sida:De gula husen 1922.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Det var höstens klarhet och ro som tonade över staden, men den kom denna gång med en plågande ängslan, en smygande beklämdhet, en rädsla för något ruvande ont, som när som helst kunde slå ned. Likt en skara skrämda fåglar tryckte sig de små gula husen tillsammans — på höstvindens vingar närmade sig den osynlige fienden, som tyst och likgiltigt kunde sprida förgängelse och död och rubba hela urverkets regelbundna gång. Genom lykta dörrar kunde han smyga sig in, och all mänsklig klokhet och förutseende båtade så litet. Det var bara att tyst böja sig under det obevekliga ödet.

Men doktorn var icke overksam. Han behöll som vanligt huvudet kallt. Allmänna sammankomster förbjödos, krogar och näringsställen stängdes på söndagarna allt på hans tillskyndan. Och på apoteket ökades förrådet av kamfer, stillande droppar, stoppande droppar, tannin- och ekbarkspiller. Och han läste i sina böcker