färg, och som länge kan vittna om upphovsmannen, den kraften var farbror Jonathan förmenad. Så sökte han muta tomhetskänslan och glömskans vallmokrönte gud med sina slantar, sin vänlighet och sina goda gärningar.
Han kunde stå där uppe i fönstren på sitt gula hus och leende se ned på staden. Hur lyckliga voro ej alla människorna där nere! Fattiga eller rika — sjuka eller friska betydde så litet i det sammanhang farbror Jonathan tänkte på. De voro ju så helt fyllda av det närliggande, det sysselsatte dem helt — dem pinade inga tankar, inga frågor. Det var så enkelt och lättfattligt allt. De gjorde sin enkla gärning och voro nöjda därmed. De lämnade efter sig barn, som skulle minnas dem. Hur avundsvärt! Kanske var det det visaste. Att gripa in, att hålla troget ut på sin enkla post — det gav tillfredsställelse. När urverket var utgånget, lade man sig trött och nöjd till ro. Farbror Jonathan mindes alla fryntliga miner, alla vänliga gamla ansikten han
