brukade se bakom fönstren under sina promenader. Ett annat sinne hade han fått än dessa lyckliga — och han log sitt sammansatta leende.
Men i staden växte hans rykte, och tacksamheten steg i mången välsignelse upp mot hans hus. Och det såg verkligen ut som hade glömskans gud låtit sig muta åtminstone för en tid. Ty när farbror Jonathan gått bort lät magistraten »till evärdelig åminnelse» uppsätta i Rådhusets förstuga en marmortavla, där farbror Jonathans ädla sinnelag lyste ur snirklade och gyllene bokstäver. Hade farbror Jonathan själv kunnat se det, skulle han kanske sagt:
Ack, även namntavlor förintas, allt, allt försvinner i tidens flod — idéer och åsikter, hus och städer, drömmar och handlingar, och minnet självt förbleknar och dör.
