störa tystnaden var den inskramlande diligensens postiljon, som falskt och gällt tutade i sitt krumma horn, eller den spröda klangen av trästapelns klocka, som långsamt och dröjande slog sina tunna och tvekande slag.
Och när så månen gick fram mellan skyarna såg den snart ingen mer än den sömnige konstapeln, som med mössan på sned och byxorna uppfirade trampade fram i sin urväxta och kortarmade uniform över de knaggliga stenarna, eller takåsens jamande katt, som högt sköt rygg mellan skorstenarna i det flödande ljuset. Men från alla de små husen, som sovo med nedrullade gardiner med alpslott och jägare, hördes långt ut på gatan i den tysta natten lugna och lyckliga snarkningar, som stego och föllo i ljuv och fullständig oberördhet och omedvetenhet om allt omkring.
Ja, borta äro de alla: de små prydliga gula husen och täpporna, de kullriga gatorna och de lyckliga människorna, och
