prydliga vita hår och den svarta halsbindeln med den guldinfattade karneolen på sitt apotekarlatin skämta med den långe, magre och värdige rådmannen, vars betänksamma och räddhågade drag lystes upp för ett ögonblick av kvickheterna, medan den tystlåtne handelsmannen oberörd som alltid ceremoniöst tog sig en pris och bara skötte sina kort. Och när till sist de gamla vita dubbeldörrarna slogos upp till supén, tågade man ut över den höga tröskeln till det långa bordet med dess vita, skinande drällduk och tunga silverklenoder, där saftiga kalvstekar rykte bredvid pösande ostkakor och dignande härligheter under den gamla kristallkronans gult glimmande ljus.
Men när de äntligen efter all välfägnaden fått på sig sina lädergaloscher och knäppt kappor och ulstrar i omständligt och stillsamt mak, följdes de åt i en lång rad till varandras portar, och hela staden låg stilla och lyssnade till alla berättelserna och småpratet. Det enda som kunde
