det gamla avnötta, brunbetsade skrivbordet, almchiffoniern och björksoffan, där han sov middag mot kuddens antimakass. Nej, han behövde verkligen inte mer. Och han drog de sista blossen på Freitags-pipan, som nu höll på att gå ut. Så ställde han åter upp den på sin plats i hyllan precis mitt mellan Donnerstag och Samstag och stövlade in i sovkammaren.
Långsamt och icke utan besvär drog han av sig den bruna surtuten, fick med möda av sig de höga stövlarna, vilkas skaft gingo högt upp under byxbenen, virade av sig den svarta sidenhalsduken runt halsen och gick i strumplästen och rullade ner gardinen. Så vältrade han sig till sist i säng och föll nästan ögonblickligen i sömn och sov lyckligt ostörd av tankar och drömmar. Hans ljudliga snarkningar stego så dundrande och utdraget långa att de trängde genom träväggarna långt ut på gatan.
Men vägg i vägg låg Angélique Motander under sin sänghimmels tyllgardin.
