djupgående reflexioner. För honom var det nästan obegripligt hur folk kunde samla och eftertrakta allt möjligt skräp. Han satt i sin vitmålade pinnstol på upphöjningen och såg ner på de flämtande begärelserna och de ivriga mänskorna som en godmodig och cynisk filosof, den där icke fäste sitt hjärta vid denna världens ting och med en undrande förvåning att det över huvud taget kunde finnas folk som voro så dumma att samla och köpa. De voro som nyfikna och ivriga barn, tyckte han. Själv hade han aldrig under 38 års tid fallit för frestelsen att köpa ett endaste ting av alla som passerade honom förbi. Då hade han bättre och reelare behållning för sina pengar om de användes till sexorna och punschen. Han följde försäljningen av många saker med en drastisk eller godmodig glosa, som ofta och länge brukade upprepas i staden. De möbler han hyrde av Angélique Motander voro fullkomligt tillräckliga för hans behov. Hur bra var inte
