tidningen. Så tände hon den gamla lampan med bronsfoten — en morian som uppbar oljehuset — i assessorns skrivrum. Där stod på kakelugnsfrisen en liten parianbyst av August Blanche, som var assessorns gode vän sedan provisorstiden i Stockholm och såg godmodigt och myndigt leende ut över rummet. Markattan rullade ner de blå gardinerna och lampan lyste så vänligt och stilla. Men i den långa soffan med de tvenne griparna i mässing på mittenstycket satte sig assessorn, knäppte händerna över den kullriga magen och snodde tummarna, medan Markattan entonigt och oföränderligt med alltid samma röst läste annonser och ledare, notiser och anmälningar — hela kvällstidningen från pärm till pärm. Och Rosa spann och slickade sina vita tassar i kakelugnsvrån under alla Markattans rådbråkade utländska ord i tidningen, som alltid kommo assessorn att skratta så magen hoppade. Och Markattan tyckte visst själv det var lika roligt.
